Förr skulle man vara en "Stann-Anders", en som lojalt och trofast stannade på samma företag livet ut. Inte en "Hopp-Jerka", som bytte arbetsgivare gång efter annan. I Sverige fick vi LAS, med den styrande principen "sist in först ut". Anställningstryggheten har värderats högt.
Nu hotas den. Det blir allt vanligare med osäkra anställningsförhållanden. Istället för anställningsägare – löshästar, projektanställning på begränsad tid. Samtidigt vacklar de fackliga organisationerna. Vi hänvisas till oss själva och vår "anställningsbarhet". Vi förväntas sälja oss i hård konkurrens på en nyckfull arbetsmarknad. Och det är inte självklart att vi besitter den kompetens – också attityder och uppfattningar – som efterfrågas.
Vad händer med personligheten i anställningsotrygghetens tid? Vilka sidor premieras, vilka undertrycks? Vad utmärker den projektanställde som idealtyp? Vilka värderingar blir passande, vilka inte? Hur måste man vara för att komma i fråga?

Med tonvikt på nordamerikansk arbetsmarknad – men resonemanget kan generaliseras – undersökte sociologiprofessorn Richard Sennett, knuten till Massachusetts Institute of Technology och London School of Economics, detta i När karaktären krackelerar (1999). I Den nya kapitalismens kultur (2007) fördjupar han analysen. Det är de sociokulturella aspekterna som intresserar honom, vilka värderingar, mentaliteter och attityder som genomsyrar det samtida kapitalistiska samhället. Sennett beskriver hur vi reagerar psykologiskt, ställer om oss för att platsa, och den skepsis allt fler känner när vi betraktas som umbärliga och substituerbara, och ingenting längre är stabilt och säkert. Ett tillstånd av "ontologisk ångest" – hela tillvaron gungar – är inte långt borta.
Sennett försöker avläsa samtiden dialektiskt, inget eländesteoretiserande. Inte som Martin och Schumann i uppmärksammade Globaliseringsfällan, med sitt domedagsperspekti där de mörkt och uppgivenhetsalstrande förutspådde tvåtredjedelssamhället, med en permanent grupp av utanförstående och marginaliserade. Uppkomsten av ett "prekariat", ett genuint trasproletariat. Människor placerade i ett synnerligen prekärt, tröstlöst läge, oorganiserade och övergivna. Martin och Schumann identifierade inga motkrafter. Utvecklingen tecknades naturlagsliknande. Sennett försöker istället att se öppningar, handlingsutrymmen och motståndsfickor. Han vägrar att hemfalla till determinism och ensidighet.

Utmärkande för den nya (man kan förstås diskutera vad som är nytt) kapitalismen är:
1. Övergången från direktörsmakt till aktieägarmakt. Anonymt ägande i fonder och institutioner, långt från företagen. Något socialt ansvar känner inte de anonyma ägarna. De tar inga hänsyn, utan bryr sig bara om vinsten. De anställda är i princip en onödig kostnad att skära ner så mycket det går.
2. Det kortsiktiga tänkandet. Turbo- eller kvartalskapitalism råder. Ägarna vill ha snabb avkastning, inga långsiktiga investeringar och uthållighet. Företagsledningarna måste snabbt visa resultat, annars ingriper ägarna, efterlyser hårdare metoder. Organisationsförändringar blir ett värde i sig. De tyder ju på vitalitet och handlingskraft. Den nya kapitalismen är otålig.
3. Globalisering genom ny teknik för kommunikation och produktion. Företagen håller till där det är billigast och rör sig obehindrat över nationsgränserna. De skiljer på administration, marknadsföring och produktion. Dessa funktioner behöver inte ligga under samma tak.

Att vara anställd i ett globaliserat företag innebär att hela tiden leva under hot, med kniven på strupen. Globaliseringen hotar inte bara arbetarklassen. Även välutbildade, i egna ögon högkvalificerade, är utsatta. Ingen är per definition undantagen.
Av de anställda krävs snabb omställningsförmåga. "Flexibilitet" och "social kompetens". Man får inte sitta fast i gammal kunskap och föråldrade problemlösningar utan måste hela tiden "kompetensutveckla" sig. Man ska visa "potentialitet", utvecklingsbarhet, som gynnar företaget. Innehållet i denna potentialitet bestämmer arbetsköparen. Ingen personlig utveckling för dess egen skull. Fråga inte vad företaget kan göra för dig, utan vad du kan göra för företaget. Och glöm inte att många är ute efter din anställning. Det är inte brist på arbetskraft, som den envisa propagandan gör gällande. Arbetskraft finns – i överflöd.
Sennett klarlägger de dominerande tendenserna. Kapitalismen kan förefalla starkare och mer ohotad än någonsin. Men han ser likafullt en öppning i en "subversiv" och systemkritisk riktning. Människor förlorar successivt tilliten till företag och arbetsköpare. Det allt lösligare bandet mellan företag och anställda kan producera kritiska hållningar. Varför ställa upp på företaget med hull och hår när man kan sparkas ut på gatan när som helst? Sennetts tes är att makthavarna får skörda det de sår. Kanske sår man, utan att inse det, samhällskritik och antikapitalism. Varför skulle människor tro på och ideologiskt försvara en kapitalism som bara är omänsklig och oberäknelig? Kanske bär den nya kapitalismen därför på sin egen undergång, är ironiskt nog sin värsta fiende.

Människor är rädda för att inte kunna leva upp till de stegrande kraven. De hamnar lätt i ett tillstånd av meningslöshet och hjälplöshet. Man är rädd för att "bli över", tillhöra dem som icke behövs. Inte minst femtioplussare, som inte för inte har börjat använda ordet "åldersdiskriminering".
Den osäkerhetsskapande situationen kan fresta till syndabockstänkande och sympati med auktoritära rörelser. Där hittar vi det obehagliga, islamofobiska Dansk folkeparti och liknande organisationer. Situationen kan också – vilket kan verka paradoxalt – uppmuntra till ännu mer av ett privatiserat förhållningssätt. Välfärdsstaten – det Sennett kallar "socialkapitalismen" – vittrar bort. Glöm din nästa och allt vad solidaritet heter.

Politiken som fenomen har förändrats. Nu handlar det om marknadsföring och att politikerna – liksom varuproducenterna – måste kunna presentera ett attraktivt varumärke. Skillnaderna mellan de politiska partierna är försumbara. Förpackningen blir avgörande. Man säljer politik på i princip samma sätt som man säljer bilar.
Den nya kapitalismens kulturella drag sipprar över på politiken och det som borde vara gemensamma angelägenheter. Men istället för att vara medborgare och aktiva deltagare blir vi konsumenter. Vi konsumerar politiker, liksom sjukvård och utbildning. Samtidigt som meningslösheten och alienationen frodas. Vi vantrivs i den nya kapitalismens kultur, för att travestera Freud.
Var kan då motståndet finnas, var reses alternativen? Ingenting sker ju av sig självt. Marx betonade klasskampen och det subjektiva momentet, att man medvetandegör sig själv, genomskådar de ideologiska bländverken. Det handlar, som alltid, om makten över tänkandet. De härskande tankefigurerna måste krossas, den rådande diskursens grepp över oss desarmeras. (Foucaults och Gramscis makt- och dominansteorier är aktuellare än någonsin.)
Fackföreningar och traditionella vänsterpartier är på defensiven och sätter inte dagordningen, präglas av idétorka och alternativfattigdom. Kapitalismen kan alltså tyckas starkare än någonsin. Men samtidigt förlorar allt fler på att den finns. Sennett antyder, med en något fatalistisk slagsida, möjligheten av att vi helt sonika tröttnar på den materiella ytligheten och egoismen. Att vi begär något annat, ett samhälle värt namnet, ett liv något mer än löneslavens och konsumentens torftiga. Den "nya" kapitalismen skulle alltså vara dödsdömd. Det är bara att låta den rämna.
Men hur länge måste vi vänta och hur ser vi sprickorna i diskursens murar? Var finns det nödvändiga och berättigade upproret mot denna sjuka kapitalistiska (o)ordning? Samtiden är ju onödig, som Myrdal en gång skrev.