Reportage | Blatte betyder kompis

I debatten om Rinkebysvenska på DN:s kultursidor förra våren framställdes invandrarkillen på ett självklart sätt som ett problem. Invandrarkillen blev synonymt med någon som använder ett sexistiskt språk och står utanför samhället. Rickard Jonsson menar att den typen av stigmatisering av invandrarungdomar, där man på ett tydligt sätt definierar dem som människor som står utanför samhället, är ett större problem än det sexistiska språkbruket.
Under ett år följde Rickard Jonsson några ungdomar vid en högstadieskola i en förort utanför Stockholm. Gemensamt för alla var att de identifierade sig med rollen som invandrare, även om några av dem är födda i Sverige.
Jonsson följde eleverna på lektioner och raster och i perioder även på fritiden. Hans huvudsyfte var att studera hur ungdomarna använde språket för att iscensätta maskulinitet.
Jonsson upptäckte snabbt att det fanns tydliga och snäva ramar för könsroller på skolan och bland invandrarungdomarna. När en maskulin norm skapas krävs det att man identifierar något avvikande som normen kan relateras till. Hos högstadieungdomarna var det femininitet och homosexualitet som var maskulinitetens motpol. Bögskämt och skämt om svaghet och feghet var vanligt förekommande.

Men det intressanta är att den heterosexuella normen inte bara genomsyrade invandrargängets språkbruk, utan även var en integrerad del av den officiella skolan. Eleverna förväntades gå på skolbalen i par, på svenskalektionerna diskuterades parrelationer där det var underförstått att det handlade om män och kvinnor. På gymnastiklektionerna hölls undervisningen separat för tjejer och killar. Och en lärare som ville ha en mer personlig relation till eleverna drog bögskämt på lektionerna. Läraren markerade tydligt att han inte hade något emot homosexuella, men givetvis fungerar bögskämt och skämt om feminina killar som ett normerande utpekande av vad som inte är acceptabelt.

Rickard Jonsson visar tydligt att den slags maskulinitet och sexism som kommer till uttryck bland invandrarungdomarna inte är isolerade företeelser, utan integrerade delar av det svenska samhället. Att då peka ut invandrargrupper och göra dem till syndabockar istället för att inse att de är en del av en större problembild är enligt Jonsson bara ytterligare ett hinder för förändring.
Jonsson visar också att invandrarkillar iscensätter sig själva i relation till en bild av hur invandrarkillar anses vara. Ungdomarna han följer är medvetna om hur medier och svensken i allmänhet uppfattar invandrarkillar från förorten, och de kan välja att spela en på förhand given roll eller bryta mot den.
När en journalist kommer till skolan går en kille självmant fram och gör ett kaxigt intryck, just därför att han vet att journalisten förväntar sig den attityden. Han återskapar då bara en stereotyp som är vanligt förekommande i dagstidningar och nyhetssändningar.
Journalisten som besöker skolan är där för att göra en artikel om klotter och skadegörelse. Han är alltså redan på förhand inställd på att ge en negativ bild av förorten. Rickard Jonsson påpekar att om journalisten åkt till Stockholms universitet istället och besökt toaletterna skulle han få se väggar som är fullklottrade med sexistiska ord. Men ingen tidning skriver artiklar om biblioteksbesökare eller intellektuella som problematiska figurer med ett sexistiskt språk.
Rickard Jonsson lyckas på flera sätt ge nya perspektiv på begreppet invandrarkillar och hur maskulinitet iscensätts. Det är givande läsning inte bara för den som är intresserad av invandrarungdomar. De strukturer Jonsson blottlägger är nämligen lätta att känna igen från sin egen skoltid, från arbetsplatser och från stora delar av det etablerade svenska samhället.