Estetiken viktigast hos pastischernas mästare
Det är omöjligt att påstå att <i>Death Proof</i> är en bra film utan att blinka med ena ögat eller utföra någon annan metaironisk piruett, skriver Martin Jonsson.
Film | Death Proof
Några snygga tjejer är ute och festar tillsammans. På väg hem blir de förföljda av psykopaten Stuntman Mike (Kurt Russel) som medvetet kraschar in i deras bil. Alla tjejerna dör, men Mike överlever och ett år senare förföljer han tre andra snygga tjejer. Denna trio är inte lika lätt att ta kål på och Mike blir istället den jagade när tjejerna ger sig ut för att hämnas i en vit Dodge Challenger.
Handlingen i Death Proof låter sig sammanfattas i några meningar. Men handling har heller aldrig varit särskilt intressant för Tarantino. Så fort hans filmer får en tydlig framåtrörelse bryter han av med långa dialoger eller lägger in ironiska hänsyftningar till andra filmer. Eller fetischer. Kameran i den nya filmen smyger upphetsat omkring bland 70-talsbilar, kvinnofötter och häckar, och soundtracket innehåller den sortens Chuck Berry-rock som var hopplöst ute innan Pulp Fiction.
Tarantinos kärlek till film går inte att ta miste på, och hans pastischer är ofta vackra, som till exempel de välkoreograferade slagsmålsscenerna i Kill Bill.
Men hur många olika stilgrepp han än klämmer in i en och samma film går det inte att komma ifrån att han aldrig har gjort något allvarligt menat försök att beröra sin publik.
Han sänker aldrig garden, gör sig aldrig sårbar, är alltid helgarderad i skydd av pastischer och ironier. Ända sedan debuten med Reservoir Dogs 1992 har Tarantino intresserat sig mer för färgen på teaterblodet än för smärtan. Han är en modern Bertolt Brecht och hans filmer kryllar av förfrämligande-effekter.
Men till skillnad från Brecht använder inte Tarantino distanseringstekniker för att vi ska fokusera på budskapet. Tarantino har förstås inte något budskap. Att han ständigt bryter sin egen fiktion är för att vi ska få syn på estetiken, de små detaljerna. Färgen på en tajt t-shirt, formerna hos en jaguar, glansen på en kvinnas läppar. Han bjuder publiken att dela hans egen voyeurlika besatthet av gammal skräpfilm från 70-talet.
Death Proof innehåller flera ganska roliga scener, replikskiftena är rappa och biljakterna snygga. Men den vill ingenting, den säger ingenting, den försöker inte ens. Tarantino fulländar sin vision i Death Proof och lyckas imitera lågbudgetrullar från 70-talet så briljant att filmen är lika dålig som originalen. Det är omöjligt att påstå att Death Proof är en bra film utan att blinka med ena ögat eller utföra någon annan metaironisk piruett.
Death Proof
Regi: Quentin Tarantino
Medverkande: Rosario Dawson, Tracie Thoms,
Mary Elizabeth Winstead, Kurt Russell med flera
Distribution: SF