Omslaget mest spännande i Sällskapet | Fria.Nu
  • *** Local Caption *** @bildtext:
Fria.Nu

Omslaget mest spännande i Sällskapet

Tillsammans med Pelle Ossler och Niklas Hellberg – och med stöd av Statens Kulturråd – har Thåström i tre års tid arbetat med detta elektroniska musikprojekt. Det är inte rätt att likna det vid något av hans tidigare, eftersom det skiljer sig ganska väsentligt från samtliga. Mest påminner det kanske ändå om Peace, Love & Pitbulls – fast den här gången saknas aggressivitet och högljuddhet. Dessvärre också energi och kreativitet. Då var det nyskapande, intressant och häftigt. Det är det inte nu.

Niklas Hellberg var med redan i Peace, Love & Pitbulls. Han producerade Thåströms senaste soloskiva, Skebokvarnsv. 209, och spelade piano på den efterföljande turnén. Där var också gitarristen Ossler med. Han har ett förflutet bland annat i Wilmer X och har gjort några sällsynt spännande soloplattor. På turnén tillsammans med Thåström lyckades de skapa en fullständigt magisk ljudbild. Sällskapet är någonting helt annat.
En igenkänningsfaktor från Skebokvarnsv. 209 är melodispråket. Det mycket monotona, som snarast utgör en brist på melodier. Inte heller i texternas tematik bjuds vi på några större överraskningar. Thåström blickar tillbaka på sin tid i Amsterdam och rabblar städer i Spår överallt – en komposition som låter ganska exakt som allting på senaste soloplattan och som är bedrövligt trist, han sjunger om utanförskap (och möjligen svartsjuka) i Honungsgatan. Men ett stycke originell och rätt rolig kärlekslyrik får vi faktiskt i den enda av sångerna där pulsen höjs lite, ...den dan: Det var dan en svart fågel kom och sa att/Nu är nummer 13 ett lyckotal igen/Det var en dag precis som man vill ha den/Det var den dan som jag träffade dig.
Den som hört singeln Nordlicht – skivans mest melodiösa nummer – vet vad de vokala delarna av Sällskapets skiva utgörs av: enkla elektroniska ballader. Trötta kompositioner.

Andra hälften av albumet består av små verk som bäst beskrivs som ljudcollage. Också här lämnar kompositionerna en hel del att önska. Sällskapets medlemmar har hittat flera fina ljud som de använder och upprepar, men som de aldrig utvecklar. Låtarna står stilla och stampar. Bäst är den här skivan under öppningsspåret, 482 MHz, där plattans enda fräcka kompositionstekniska överraskning dyker upp, samt i Ravic, där Osslers gitarrer får härja någorlunda fritt.
Titlar som Hauptbahnhof vittnar om Einstürzende Neubauten-komplex. Och Sällskapet når inte på långa vägar deras nivå. Den som vill lyssna till ljudcollage och samtidigt på högkvalitativa kompositioner hör på David Sylvian och Holger Czukay. Inte på Sällskapet.
I de flesta av de instrumentala spåren möter vi ett ganska ödsligt men ödesmättat ljudlandskap som skulle kunna fungera riktigt bra på film, som ackompanjemang till spännande scener. I sig är det dock tämligen poänglöst.

Om man investerar i ett exemplar av den upplaga där en dvd medföljer kan man ta del av de bilder kompositörerna själva tänkt sig som musikaliska illustrationer till några av låtarna. Dessutom får man höra en instrumental låt som inte finns med på cd:n (det är lätt att förstå varför den inte fick vara med där) och Thåström sjunger här Järnstaden själv istället för, som på cd:n, Nina Ramsby.
Filmerna är genomgående flimrande och korniga. Bilder av tågvagnar, räls, lyftkranar, fasader, stålkonstruktioner. Av bandmedlemmarna. Här händer nästan ännu mindre än vad det gör musikaliskt. Tågvagn – tågvagn – tågvagn – tågvagn – lyftkran – tågvagn... Inte roligt.
Som ett litet paket proppfullt av klichéer från någon som vill verka svår. Problemet är att det här inte är svårt. Det är enkelt. Sällskapets herrar har gjort det mycket lätt för sig och man måste förmoda att det här är någonting de skapat med vänsterhänderna på lediga stunder under de tre år det tagit dem.
Jag brukar tycka hemskt mycket om det både Thåström och Ossler gör. Och jag hade så gärna velat höra någonting som påminde om den sistnämndes soloplattor fast med den förstnämndes enastående röst. Därför är det tråkigt att nu behöva skriva att det i särklass snyggaste med det här albumet är dess konvolut.

Fakta: 

Sällskapet
Artist: Sällskapet
Bolag: Dust/Sonet/Universal

Annons

Rekommenderade artiklar

”Jag har blivit Yes-man som hoppar på allt”

När Uje Brandelius diagnostiserades med Parkinson sa han upp sig från sitt jobb för att satsa allt på musiken. Fria träffar honom för att prata om att ha bråttom och om showen Spring Uje, spring.

Fria Tidningen

Popmusik är kul – och mer än så

I 184 av landets 290 kommuner finns det inga satsningar på popmusik, säger Linnea Kant, ordförande för Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu