Starka kvinnoroller i Claessons debut | Fria.Nu
Stockholms Fria

Starka kvinnoroller i Claessons debut

När Hedvig Claessons chef på Stockholms Stadsteater introducerade henne för pjäsen Järn nappade hon direkt. Jenny Holtare har träffat debutanten som i ett teaterklimat med futtiga kvinnoroller och få kvinnliga regissörer råder bot på det mesta.

Fredagen den 26 mars var det premiär på den skotska författaren Rona Munros drama Järn på Klarascenen på Stadsteatern. Pjäsen är en berättelse om en kvinna som sitter i fängelse och som efter 15 år får besök av sin dotter. Regissör är debutanten Hedvig Claesson som efter en rad jobb som regiassistent nu står på egna ben. Hon har sedan tidigare en magister i filmvetenskap men har också pluggat filmskapande och gjort kortfilmer. Uppdraget som regiassistent fick hon genom att skicka ett brev till nuvarande teaterchefen Benny Fredriksson.

Hur är det att ha en teoretisk utbildning och jobba praktiskt?

– Ganska bra. Mycket är teoretiskt i arbetet innan en föreställning är klar. Målet med min utbildning var att komma dit jag är i dag. Jag ville kunna all bakgrund och alla olika metoder och på så sätt fylla upp för att kunna ge något.

Claesson berättar att hon gärna skulle vilja plugga vidare, till exempel filosofi eller psykologi, men att det nog får vänta, eftersom hon har ettårigt regikontrakt på Stadsteatern. Men det senare ämnet är redan nu aktuellt i och med Järn som kan beskrivas som ett psykologiskt drama.

Är du extra intresserad av psykologi?

– Ja, jag tycker det är viktigt. Sedan är det ju automatiskt mycket sådana ämnen som kommer upp. Jag har visserligen förlagt handlingen till ett svenskt fängelse men det pjäsen förmedlar är oförändrat. De relationer och känslor som tas upp är de samma för Skottland som för Sverige som för resten av världen.

Pjäsen har tidigare bara satts upp i London, där Munro är bosatt och New York. Claesson berättar att hon blev rekommenderad pjäsen av sin teaterchef, som hittat den i London, och att hon genast kände att den var intressant.

– När jag läst pjäsen tänkte jag att den måste jag göra. Det som är bra med den är inte bara att det är en kvinnlig författare, utan även att tre av rollerna är otroligt bra roller skrivna för kvinnor. Det var sporrande med tanke på hur få intressanta kvinnoroller det faktiskt finns.

Pjäsförfattaren Rona Munro slåss för utsatta kvinnor, men ingenting är för den sakens skull enkelt eller svartvitt. Detta är också en av de saker som gör pjäsen så intressant för Claesson.

– Mamman i pjäsen är något av en anti-mamma. Hon är väldigt kontrollerande, men samtidigt har hon klippt alla band och är väldigt rädd för att släppa in någon. Dottern vill minnas vad som hänt, men mamman är motvillig att hjälpa till.

Hur jobbar du?

– Enkelt och lågmält utan så mycket poser. Jag gillar Thommy Berggrens sätt att regissera och har inspirerats av det.

Är det skönt att ensemblen "bara" består av fyra skådespelare?

– Ja, jag tycker att fyra skådespelare är alldeles utmärkt. Jag skulle nog inte vilja sätta upp Hamlet med tjugofem skådespelare utan jag trivs med att det bara är de fyra och jag. Vi hinner komma varandra nära. Exempelvis kunde jag och Stina Rautelin, som spelar mamman, besöka Hinseberg för att samtala med kvinnor som faktiskt lever detta liv.

Och hur reagerade kvinnorna på besöket?

– Det var faktiskt fruktansvärt till en början. Det var jättehatiska och det kändes jobbigt att komma dit och sitta framför dem på ett upphöjt podium och på något sätt vara 'de fria kvinnorna'. Men till slut kom vi igång att prata om pjäsen och de blev engagerade. När vi sedan skulle gå tog kvinnorna till och med tag i oss och var glada för att vi kommit och ville att vi skulle skicka en videoinspelning av föreställningen.

Ni har inte funderat på att besöka fängelset med den färdiga föreställningen?

– Det är en dröm men vi får se.

Annons

Rekommenderade artiklar

Lyckad Hamlet med Bergström

Det är underbart när tillfällen infinner sig då du blir positivt överraskad. Stockholms Stadsteaters uppsättning av Hamlet, med Helena Bergström i huvudrollen, är för mig ett sådant. Jag var skeptisk främst för att jag inte är överdrivet förtjust i klassiker. Och visst möter jag samma gamla tröttsamma teatertjat om den hemska, lömska kvinnan denna gång dessutom kryddat med att översättningen slängt in ordet hora lite här och där.

Stockholms Fria

Avsänt: Verkligheten

I måndags när jag gick hem från en vän ertappade jag en smygklottrare som med panik i rösten skrek efter mig: 'Va fan glor du på din jävla hora?' Två dagar senare är jag på klubb och när jag hämtat ut min jacka i garderoben och vänder mig om för att gå hör jag någon göra förnedrande lockrop efter mig. Två tillfällen, en vecka, och faktiskt inte en ovanlig sådan.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu