I över 30 år har Kerstin Malm levt med, forskat på, arbetat med och skrivit om hundar. Men hela tiden har hon känt att något har skavt: de vi kallar våra bästa vänner finns trots allt bara till för oss människor. Ständigt försöker vi forma dem till något vi själva vill ha. I sin senaste bok, Tänk om jag kunde lyssna: att leva medkännande med hundar, efterfrågar hon ett paradigmskifte, där empati står i centrum för våra relationer med hundar och andra djur.

– Jag har länge haft tankar åt det hållet, men att hunden Holly kom in i mitt liv har nog bidragit till att boken blev som den blev. Jag hade förmodligen inte brutit lika mycket mot vedertagna mönster annars, säger Kerstin Malm.

Omplaceringshunden Holly var olik andra hundar hon levt med, berättar hon. Holly hade bott på gatan i Irland och antagligen inte haft ett lätt liv; hon vaktade intensivt sin mat och hade svårt för fysisk närkontakt.

– Det var svårt med en hund som hade så lite tillit. Jag har lärt mig mycket, bland annat om närhet. Det ska ske på hennes villkor. Jag har aldrig haft en sådan hund förut.

Till skillnad från många hundar från uppfödare har Holly haft svårt att anpassa sig till det liv vi människor är beredda att ge, säger Kerstin Malm.

Hollys blick är granskande, säger hon. Den får henne att fundera över sig själv och varför hon valt att ha hund.

Kerstin Malm forskade tidigare inom etologi, ett vetenskapsfält med fokus på djurs beteenden. I början kände hon att forskningen gjorde stor skillnad för djur som lever i fångenskap. En rapport hon skrev för Jordbruksverket, om rävar i hägn, bidrog till exempel till att all rävhållning i Sverige lades ner, säger hon.

– Det gjorde mig glad. Men det skedde vid en tidpunkt när en sådan förändring var möjlig. Minkhållningen har å andra sidan fått pågå i många år.

Nu känner hon sig besviken över hur pass lite förändring hon tycker att etologin har skapat.

Inom hundvärlden har etologin och inlärningsteori haft stor påverkan på vilka träningsmetoder som används. Den ”traditionella” synen betonar vikten av att människor visar dominans och ledarskap över hundar, vilket ofta tar sig uttryck i våldsamma handlingar som att slå eller nypa dem, berättar Kerstin Malm. Inte sällan hindrar man även hunden från att få det den vill eller stänger in den i bur, vilket hon menar är en sorts psykiskt våld. Med etologin har mjukare metoder introducerats, där man istället ska motivera hunden att utföra olika beteenden genom att erbjuda belöningar.

– Det framstår som mer positivt och trevligt. Det är självklart bättre än tidigare, men betoningen ligger fortfarande på att forma hundarnas beteenden. Jag vill ifrågasätta den grundtanken. Istället borde vi acceptera hundar som de är, säger Kerstin Malm.

Det går att dra en hel del paralleller mellan hur vi behandlar hundar och hur vi förhåller oss till barn, menar Kerstin Malm. Hon säger att hon många gånger hoppats att synen på hundar ska förändras mer mot hur vi ser på och behandlar barn.

– Men nu upplever jag att det blir tvärtom. Det är en obehaglig utveckling. Synen på inlärning som använts med hundar verkar tillämpas allt mer på barn. Den är väldigt mekanisk och inte empatisk, säger hon.

Kerstin Malm menar att barn, liksom hundar, ligger i gränslandet mellan att vara egna individer och att vara ägodelar, även om få uttrycker det så. Hon säger att människor ofta skaffar hund eller barn för att tillfredsställa sina egna behov, vare sig det är bekräftelse, kärlek eller status.

– Både barn och hundar ska formas till icke-besvärliga delar av samhället. De förväntas acceptera samhällsordningen och sin roll i den.

Hon ser också många likheter i den skuld och skam både hundägare och föräldrar kan känna. En skuld som hon menar baseras på vetskapen om att barn och hundar till stor del finns till för vår skull, samtidigt som de är individer med egna känslor, rättigheter och egenvärde. Och en skam som infinner sig när de inte beter sig som de ska.

– De blickar man känner är precis desamma, omvärldens dom över att man inte gjort sitt jobb ordentligt.

Nyckelordet i den förändring Kerstin Malm vill se är empati. Enligt henne delas begreppet inom forskning ofta in i två delar: känslomässig empati och intellektuell empati. Det är den första som är viktigast för henne, säger hon.

– Det handlar om att känna in vad någon annan känner. Jag tror att de flesta vet att om de suttit i ett djupt samtal med en vän kan de verkligen känna den andras sinnesstämning. De som har varit mycket med djur kan göra det med andra arter också.

För att känna empati ska man även känna omsorg för den andre. Men minst lika viktigt är självkännedom, menar Kerstin Malm.

– När man känner av någon annans känslor kan det också väcka mycket känslor i en själv. Men man måste kunna skilja på dem.

Hon menar dessutom att människan inte är den enda arten som har förmåga till empati.

– I dag kan vi tydligt säga att hundar har många och avancerade känslor. Vi vet att de känner empati. Det har även studerats mellan arter, säger hon.

Kerstin Malm menar också att empati är en nödvändig ingrediens för människor som forskar om djur.

– För renläriga etologer ligger den typen av forskning kanske i gränslandet för vad som anses vara vetenskap. Men frågan är om vi någonsin är så objektiva som vi säger. Jag skulle säga att det är en chimär.

Enligt henne är god självkännedom en förutsättning för att närma sig objektivitet. Våra känslor påverkar vad vi väljer att studera, vilka frågor vi ställer och vad vi kommer fram till.

– När vi förstår och känner oss själva kan vi bli mer observanta på de sakerna, säger Kerstin Malm.

I det samhälle vi lever i är det svårt att fullt ut skapa en ömsesidig relation med hundar, tror Kerstin Malm. Hon menar att de är starkt marginaliserade: medan vi människor jobbar och ordnar med andra bestyr, får hundar ligga och vänta på att vi ska hitta på något med dem. Samtidigt kommer vi själva inte ifrån nödvändigheten av att till exempel arbeta för att försörja oss.

Men hon säger att hon också träffat personer som lever på annorlunda sätt med djur.

– Det beror på vad man är beredd att göra. Vissa försöker verkligen leva med dem, känna med dem och göra allting tillsammans.

Att konkret säga hur samhället istället borde se ut tycker hon är svårt. Men förhoppningen är att boken kommer att väcka tankar om det.

– Jag har haft hundar som utgångspunkt eftersom det är vad jag sysslat med hela mitt liv. De som läser och lyssnar på mig finns i hundvärlden. Men det gäller egentligen vår relation med allt levande. Vi kan inte leva på det sätt vi gör. Det är varken etiskt eller empatiskt och gör dessutom att vi själva mår dåligt.