”Adoption är en kolonial praktik” | Fria.Nu
  • Adopterade är vana vid att deras historier berättas över huvudet på dem, menar Maria Fredriksson, som adopterades från Sydkorea av en svensk familj i början på 1970-talet.
Fria Tidningen

”Adoption är en kolonial praktik”

I en perfekt värld skulle adoption inte behöva förekomma. Det menar Maria Fredriksson, som själv adopterades från Sydkorea som barn. Men att som adopterad få sin kritik mot adoption att bli tagen på allvar är en utmaning. – Det är oerhört svårt att lyfta frågan till en politisk nivå eftersom man hela tiden landar i det privata, säger hon.

För ett par år sedan var jag på en poesiuppläsning på stadsbiblioteket i Göteborg. Poeten Athena Farrokhzad reciterade ett utdrag som hon hade översatt ur den då nyutkomna Hun er vred, ”Hon är arg”, av Maja Lee Langvad. Orden strömmade ut, ursinnigt, men framförallt gav de mig en känsla av något brådskande, ett trängande behov av att blottlägga allt det som ligger till grund för Maja Lee Langvads vrede kring transnationella adoptioner, alltså adoption mellan olika länder.

En liknande känsla får jag när jag talar med folkhögskoleläraren Maria Fredriksson om samma ämne. Jag har visserligen svårt att avgöra om hon är arg, men det råder ingen tvekan om att behovet av att prata om frågan är starkt. Hon talar fort, men sakligt, och med mycket fakta insprängda i meningarna.

I början av december presenterade regeringen en länge inväntad uppdatering av adoptionslagen som bland annat innebär att adoptivföräldrar måste berätta för sina barn att de är adopterade, att sambor ska kunna adoptera på samma sätt som gifta par och att utländska adoptionsbeslut ska erkännas i Sverige utan att en särskild prövning behöver göras här.

Men Maria Fredriksson är besviken över att regeringen inte tydligare ställer sig på adopterades sida. Tillsammans med illustratören Lisa Wool-Rim Sjöblom har hon skrivit en kritisk debattartikel om lagförslagen i nättidningen Feministiskt perspektiv.

– Man använder sig av den sedvanliga retoriken om barnens rätt och barnens bästa. Vad det innebär är ju något som kan diskuteras. Men det vi främst vänder oss emot är att uppdateringen av adoptionslagen framförallt sker till förmån för de som adopterar, snarare än för de som är adopterade. Kontentan är att det handlar om att underlätta adoption, säger Maria Fredriksson.

Transnationell adoption skulle i en perfekt värld inte förekomma i den form det gör nu, anser Maria Fredriksson. Ett stort problem är att det system som finns saknar transparens, menar hon.

– Sverige gör enbart granskningar vid misstanke om uppenbara missförhållanden. Man dubbelkollar inte att förstaföräldrar fått korrekt information och att alla papper stämmer. Man visar stark tilltro till länder som präglas av korruption, ojämn resursfördelning och starka patriarkala mönster i samband med en verksamhet som är oerhört lukrativ för de inblandade.

Som exempel tar hon Sydkorea, där hon själv föddes 1972. Det dröjde 20 år för landet att ansluta sig till 1993 års Haagkonvention, som reglerar internationell adoption. Enligt fördraget ska barn som av olika anledningar inte kan leva med sina föräldrar i första hand tas omhand av någon i närområdet. Bara i avsaknad av den möjligheten kan adoption till ett annat land vara ett alternativ. Syftet är att motverka kidnappning och trafficking av barn.

– Sydkorea har systematiskt adopterat bort barn sedan 1950-talet. Svenska adoptionsbyråer fortsätter samverka med landet trots att det inte anslöt sig till konventionen förrän 2013, eftersom man menar att samarbetet är så väletablerat. Jag tycker det är uppseendeväckande, säger Maria Fredriksson.

Jag frågar Maria Fredriksson hur hennes ståndpunkter om transnationell adoption knyter an till hennes egna erfarenheter. Men hon är avsiktligt sparsam med personliga berättelser, säger hon.

– Det problematiska med att diskutera adoption är att det är en handling som sker i den mest privata sfären. Det är oerhört svårt att lyfta frågan till en politisk nivå eftersom man hela tiden landar i det privata.

–Till skillnad från andra grupper försvagas adopterades politiska argument av personliga berättelser istället för att förstärkas, eftersom våra politiska ställningstaganden förväntas bottna i en personlig tragedi.

Flera forskningsrapporter har kartlagt både utbredd psykisk ohälsa, hög arbetslöshet och låga löner bland utlandsadopterade i Sverige. Maria Fredriksson menar att adopterade ofta ställs till svars för forskningsresultaten av omgivningen.

– Narrativet som omger adopterade är oerhört gränslöst. Vi är dåliga på att skydda oss och är vana vid att vår historia berättas av andra, inte sällan över huvudet på oss. Våra berättelser blir ofta stereotypa och förmedlas inom väldigt sentimentala ramar.

Att istället prata om adoption ur ett politiskt perspektiv är svårt, säger hon.

– Retoriken kring adoption präglas av att barnlöshet klassas som ett medicinskt tillstånd. Om jag som kritisk vill begränsa möjligheterna till familjebildning uppfattas det som att jag ger mig på en marginaliserad grupp.

Men Maria Fredriksson menar att hon och andra adoptionskritiker snarare företräder människor som är marginaliserade ur ett globalt perspektiv.

– Det handlar om kvinnor som inte har tillgång till preventivmedel, som inte har samma möjligheter att göra val om vilka barn de vill föda. Om kvinnor och par som inte har ekonomisk möjlighet att behålla barn som de har valt att föda, personer som står rättslösa mot den egna myndighetsapparaten, säger hon.

– Transnationell adoption innebär en situation där rika i det politiska väst adopterar fattiga, ofta icke-vita barn, som hamnar i vita familjer och inte sällan i mycket homogena miljöer. Jag betraktar det som en kolonial praktik.

Till dess att en perfekt värld har uppnåtts vill Maria Fredriksson se en rättssäker adoptionsprocess såväl som ett statligt bidrag för adopterade som vill söka efter sina rötter.

– Argumentet för att införa ett statligt adoptionsbidrag 2001 var att adoption inte ska vara en klassfråga. Rätten till ens ursprung borde inte heller vara det, säger hon.

Dessutom vill hon att den svenska adoptionsverksamheten, som i nuläget drivs av de tre ideella adoptionsbyråerna Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och Barnens Vänner, ska förstatligas.

– Av de fem organisationer som fanns under 1980-talet finns bara de kvar. Det innebär att kompetens och kontaktytor med ursprungsländer försvinner. En statlig verksamhet skulle också kunna innebära en likvärdig postadoptionsservice som för närvarande ser olika ut i olika kommuner, säger Maria Fredriksson.

– Men på sikt tycker jag inte att adoption i den form som sker nu egentligen skulle behövas. Det tillstår ju till och med adoptionsbyråerna.

Fakta: 

Maria Fredriksson

Bor i: Göteborg

Jobbar som: folkhögskolelärare

Aktuell med: En debattartikel i Feministiskt perspektiv om regeringens nya lagförslag om adoption. Driver Facebooksidan ”Stulen identitet ­– problematisering av adoption” och Instagramkontot med samma namn.

Annons

Rekommenderade artiklar

Fredsaktivisten som började befria djur

Intervju

Proffsaktivisten Martin Smedjeback har just lämnat fängelset. Nu är han aktuell i filmen Tomma burar. "Djurrätt har framtiden för sig. Det finns en inneboende moralisk kraft i det", säger han.

Stockholms Fria

”Humor räddar ditt liv”

Intervju

Hon har avslöjat alltifrån TeliaSoneras inblandning i en azerisk muthärva till ett penningtvättsupplägg värd flera miljarder kronor. Nu tilldelas journalisten Khadija Ismayilova Right Livelihood-priset.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu