I Jordgubbslandet skildrar regissören Wiktor Ericsson ett Sverige som många av oss högst har sett i periferin. De utländska gästarbetarna som varje sommar böjer sina ryggar över våra jordgubbsland för att se till att vi har färska, söta, svenska jordgubbar till midsommarbordet. Det är en berättelse om en på många sätt helt vanlig, svensk sommar men med ett för många av oss ovanligt perspektiv.

– Det är ett besök i ett annat Sverige, ett Sverige som vi ser genom en polsk gästarbetares ögon. Det är en berättelse om människorna som finns runtomkring oss men ändå är osynliga för oss, säger Wiktor Ericsson.

Trots att det är en film, regisserad och klippt, ligger dess tema och handling förkrossande nära det verkliga livet. Enligt Wiktor Ericsson utgör filmen en tunn vägg mellan verklighet och fantasi. Så nära att alla medverkande inte ens är skådespelare, vissa är riktiga gästarbetare.

För betraktaren är det omöjligt att avgöra vem som är skådespelare och vem som är gästarbetare. Det skvallrar om hantverket och den desperat lilla skärvan film som skiljer fakta och fiktion åt i denna berättelse.

– Alla de ledande polska rollerna är skådespelare, men det var viktigt för mig att ha med så många som möjligt av de gästarbetare som fanns där medan vi spelade in filmen. Att låta dem vara en del av det. Filmen blir därmed som en kombination av fantasi och verklighet. Det var flera gånger under inspelningen som man blev påmind om hur nära verkligheten filmen faktiskt ligger. Det fanns folk som hade råkat ut för exakt samma saker som vi skildrar.

I filmens motiv finns frågor om klass och rasism inbyggda. De polska gästarbetarna kommer till Sverige för att arbeta till en lägre ersättning än vad svenska medborgare är villiga att jobba för. Allt för att vi konsumenter sedan ska kunna köpa jordgubbar för det billiga pris vi är vana vid.

Samtidigt pyr också fördomarna mot alla med annan etnicitet genom filmens gång. En nyanserad bild som visar hur etniska motsättningar ofta går hand i hand med andra ojämlikheter, exempelvis ekonomiska.

– För mig är det viktigt att i filmen visa att alla har fördomar mot alla. Polackerna tycker illa om litauerna, men även svenskarna de arbetar åt, som de tycker är bondlurkar. Jag tror inte att verkligheten är så svart eller vit, utan alla gör så gott de kan utifrån de förutsättningar de har. Det gäller även för bönderna, man ska komma ihåg att anledningen till att de är pressade till att ta in gästarbetare är att de måste hålla låga priser på jordgubbar för att kunna konkurrera. Det är ett ekonomiskt system som de alla är en del av. Filmen visar hur alla som är med i detta system inte riktigt ser varandra utan är fångna i sin egen bana.

Wiktor Ericsson fortsätter:

– Filmens titel förnimmer om ett sagoland, och det går igen i vår självbild här i Sverige. Vi tror inte att sådan ekonomisk ojämlikhet existerar här, men då ska man komma ihåg att nästan alla våra grödor plockas av gästarbetare.

På samma gång är Jordgubbslandet också omisskännligen en Romeo och Julia-berättelse om ung kärlek mellan två skilda världar, en sydsvensk bonddotter och en polsk gästarbetarson. Med andlöst vackert foto som förnimmer närmast om Terrence Malicks kultförklarade Days of Heaven sveper kameran över sol- och skuggdränkta fält och lummiga lövskogspartier där filmens två protagonister, Wojtek och Anneli, upptäcker varandra.

– Det är en kärlekshistoria som jag hoppas att alla som har varit tonåring och minns de känslorna kan identifiera. Berättelsen existerar någonstans i kontrasten mellan ungdomsvärlden och vuxenvärlden. Den visar ungdomarnas hoppfullhet mot de vuxnas förbittring. Filmen har mycket värme i sig överlag. Den är inte bara dyster och socialrealistisk. Det finns många filmer som tar upp hur eländigt människor kan ha det, men det här är en film som man förhoppningsvis kan ta med sig någonting annat ifrån också, säger Wiktor Ericsson.