Ny våg av repression i Nazarbajevs rike | Fria.Nu
  • År 1997 flyttade president Nazarbajev huvudstaden från landets största stad Almaty till Astana i norr. Tack vare stora oljeintäkter stoltserar staden i dag med glimrande skrytbyggen.
  • President Nursultan Nazarbajev har styrt landet i över 26 år.
  • Ett litet torg med ett grönområde – en kvarts promenad från metrons slutstation – är den enda platsen i Almaty där demonstrationer tillåts.
  • ”Frihet, systerskap, feminism!” Den 8 mars lyckades ett 20-tal feminister genomföra en demonstration på den centrala shoppinggatan Arbat i Almaty utan att polisen ingrep.
  • Protest i Aktau efter att så många som 100 personer dödades när polisen öppnade eld mot strejkande oljearbetare i den närliggande staden Zjanaozen i december 2011.
  • – I det kazakiska samhället i dag är det männen som har makten, säger Gulzada Serzjan, queerfeministiska initiativet Feminita.
  • – Regimen drivs inte av någon särskild vision, förutom önskan att behålla makten, säger vänsteraktivisten Olzhas Kozhahmet.
Fria Tidningen

Ny våg av repression i Nazarbajevs rike

Fackföreningar förbjuds och aktivister fängslas, protester slås ner och journalister trakasseras. Trots en spirande ekonomisk utveckling är läget för de medborgerliga rättigheterna i Kazakstan fortsatt mörkt. "Regimen är rädd för alla former av självständig aktivism", säger vänsteraktivisten Olzhas Kozhahmet till Fria Tidningen på plats i Almaty.

Snötäckta berg och nybyggda skyskrapor glittrar i solen. Skrattande ungdomar, affärsmän i piffiga kostymer. Om man tror på reklamfilmerna som den kazakiska regimen betalar utländska PR-företag för att producera så är Kazakstan en blomstrande, ung nation på väg mot välstånd och demokrati.

Delar av den skildringen stämmer. Tack vare sina stora oljeförekomster är landet mycket mer välutvecklat än sina fattiga centralasiatiska grannländer i söder. Det är något som syns på gatorna i landets största stad, den före detta huvudstaden Almaty, där splitternya SUV:ar passerar fräscha kaféer och hippa barbershops som likaväl skulle kunna finnas på Södermalm.

Men det finns en skuggsida som inte visas i klippen. Extrema klasskillnader och statlig repression mot civilsamhället präglar vardagen i det jättelika stäpplandet. Tvärt emot reklamfilmens budskap så har president Nursultan Nazarbajevs regim i själva verket sedan länge rört sig i en allt mer diktatorisk riktning, och på sistone i en allt snabbare takt.

De bokstavliga startskotten för denna eskalerande utveckling avlossades december 2011 i den västkazakiska staden Zjanaozen. I samband med en strejk öppnade polisen eld mot protesterande oljearbetare. Enligt officiella siffror omkom 15 person, oberoende observatörer talar om över 100 dödsoffer. I massakerns kölvatten arresterades aktivister, politiker och journalister, de största oppositionella medierna stängdes.

– Strejken i Zjanaozen var den första riktiga, stora arbetarkampen sedan självständigheten, därför var reaktionen så hård, berättar Olzjas Kozjahmet, som är aktiv i den kazakiska vänsterrörelsen Klub Ressentiment.

– Regimen är rädd för alla former av självständig aktivism, förklarar han med sammanbiten min.

Denna rädsla för folkligt uppror syns bland annat i den lagstiftning som introducerades 2014, som gör det mycket svårt att organisera sig i oberoende fackföreningar. Lagen kräver att landets alla fack ingår i rikstäckande sammanslutningar, som i sin tur måste genomgå en utdragen registreringsprocess för att vara lagliga. Att lagen är till för att kväva fri facklig organisering blev tydligt i januari i år, när Kazakstans oberoende konfederation av fackföreningar (KSPK) stängdes med anledning att de inte uppfyllde kraven.

När flera hundra oljearbetare vid kaspiska havet inledde en hungerstrejk för att protestera mot beslutet reagerade staten med ytterligare repression: Två fackliga representanter som stöttade protesten dömdes nyligen till två respektive två och ett halvt års fängelse.

Det är dock inte bara arbetarrörelsen som betraktas som farligt. Även de få oberoende medieorganisationer som finns kvar i landet hotas ständigt av statliga trakasserier, särskilt om de vågar bevaka känsliga frågor. I maj förra året skakades Kazakstan av ovanligt stora protester när regeringen genomförde en jordreform som skulle ge utländska investerare lättare tillgång till jordbrukssektorn. Som reaktion fängslades inte bara protestledare utan även journalister som bevakade händelserna.

Enligt organisationen Adil Soz, som försvarar yttrande- och pressfriheten, frihetsberövades över 50 journalister i samband med protesterna.

– Journalister är inte populära hos myndigheterna här, säger Tamara Kalejeva, ordförande för Adil Soz.

I själva verket är det inget nytt. Organisationen hon leder har stått i motvind sedan den grundades på 1990-talet. Men på sistone har den fått jobba med ett flertal särskilt allvarliga fall, förklarar Tamara Kalejeva:

– Journalistförbundets ordförande Seitkazy Mataev dömdes till sex års fängelse i höstas, hans son Aset, som också är journalist, till fem. Den kända redaktören Zjanbolat Mamaj riskerar sju års fängelse i en pågående rättegång just nu. Dessutom sitter även ett stort antal personer som yttrat kritik på bloggar eller i sociala medier bakom galler.

För dem som visar solidaritet med samvetsfångarna är risken stor att själva hamna i skottlinjen. Trakasserierna kan ibland ta kafkaartade former.

– Vår organisation blir jämt granskad av olika myndigheter, säger Tamara Kalejeva.

– Det kan hända att vi får en delgivning från skattemyndigheten om att vi har missat att betala motsvarande en miljon kronor i skatt på vår påstådda vodkaförsäljning, något som vi förstås inte håller på med. Även om det är absurt måste våra jurister då se till att de drar tillbaka delgivningen, så att ingen senare kan säga att vi är en skum organisation som redan fått flera varningar från myndigheten.

Tyvärr kan det dock gå till än mer brutalt än så. Den 14 maj utsattes journalisten och aktivisten Ramazan Jesergepov för en knivattack, när han var på väg att diskutera den fängslade redaktören Zjanbolat Mamajs fall med några europeiska diplomater. Polisen som utreder överfallet menar att det handlar om en personlig tvist som urartade, något som offret själv bestrider.

Samtidigt som läget för Kazakstans civilsamhälle i stort är dyster, så finns det vissa strimmor av hopp. Även om regimen reagerar med förtryck mot allt som uppfattas som hotande, begränsas repressionen ibland av elitens egna fördomar.

– I det kazakiska samhället i dag är det männen som har makten, säger Gulzada Serzjan, en av medgrundarna till det nya queerfeministiska initiativet Feminita.

– Att det främst är män som anses som potentiella konkurrenter skapar vissa utrymmen för oss att agera. Det gör oss inte oanstastliga, men det spelar till vår fördel, säger hon skälmskt.

Att söka om tillstånd för protestaktioner är visserligen ingen idé för grupper som Feminita heller.

– Enligt stadshuset, som måste godkänna samtliga offentliga aktioner, till och med av enskilda individer, är den enda platsen där protest inte riskerar att störa trafiken ett litet torg bakom en bio, en kvarts promenad från metrons slutstation, förklarar Gulzada Serzjan med ett förbittrat leende.

Publiken där brukar bestå av de sovjetiska monumenten som dumpats där efter landets självständighet.

På kvinnodagen den 8 mars i år bestämde sig därför ett 20-tal feminister, bland dem Gulzada Serzjan, att istället demonstrera på den centrala shoppinggatan Arbat. Till deltagarnas och den resterande oppositionens stora förvåning genomfördes aktionen utan ingripanden från polisen, trots att den tidigare hade utannonserats på sociala medier. Trots att organisatörerna senare fick infinna sig på stadshuset för ett tillrättavisande, betraktar Gulzada Serzjan det som ett positivt tecken.

– Jag är ändå hoppfull. Tack vare internet har den unga generationen tillgång till mycket mer information, den är allt mer öppensinnad och kritisk, säger hon.

Transaktivisten ”Masja” håller med.

– För oss går det ändå sakta framåt, även om vi fortfarande måste hålla en låg profil, säger Masja som inte vill uppge sitt riktiga namn.

Det som står fast är att den viktigaste impulsen för samtliga framtida utvecklingar utgår från framför allt en person – president Nazarbajev. Enligt vänsteraktivisten Olzjas Kozjahmet tyder mycket på att den pågående jakten på obekväma journalister och fackliga ledare hänger ihop med presidentens höga ålder.

– Regimen drivs inte av någon särskild vision, förutom önskan att behålla makten. Det som vi ser nu är förberedelser för det ofrånkomliga: att makten en dag kommer behöver lämnas över till någon ny.

Yttrandefrihetskämpen Tamara Kalajeva delar denna uppfattning.

– Presidenten fyller snart 77 år. Regimen försöker förbereda tiden efter honom, genom att bli av med allt som kan tänkas utmana systemet.

Funderingar över vem som möjligtvis kommer att ta Nazarbajevs plats är dock än så länge ren spekulation.

– Livet här kommer i alla fall att fortsätta vara väldigt intressant! skrattar Tamara Kalayeva.

Fakta: 

Kazakstan

Den forna sovjetrepubliken Kazakstan är världens nionde största land och sträcker sig från Kaspiska havet i väst till Kina i öst.

Omkring 63 procent av landets 18 miljoner invånare är etniska kazaker och ungefär var fjärde invånare är etnisk ryss. Landet är tvåspråkigt men ryska används oftare än kazakiska i officiella sammanhang.

Efter årtionden av religiöst förtryck under Sovjet-eran har etnisk och religiös identifikation blomstrat efter självständigheten. Hundratals moskéer, kyrkor och synagogor byggdes på kort tid och från att ha haft 670 religiösa associationer år 1990 finns det i dag över 4 100. Omkring 70 procent betecknar sig själva som muslimer.

Tack vare oljefyndigheter har Kazakstan varit en av världens snabbast växande ekonomier sedan början av 2000-talet. Det är den första före detta sovjetrepubliken som lyckats betala av sin skuld till Internationella valutafonden, IMF.

Landet är officiellt en republik, men president Nursultan Nazarbayev har vunnit alla val sedan självständigheten 1991 och har en i det närmaste totalitär makt. Kazakstan ligger på plats 160 av 180 i pressfrihetsindexet och får återkommande kritik från MR-organisationer för inskränkningar i fri- och rättigheter.

Källor: Wikipedia, BBC

Annons

Rekommenderade artiklar

De räddar maten som annars slängs

Intervju

Sedan ett år tillbaka fylls det solidariska kylskåpet på Omställningsverkstan upp med mat som annars skulle ha kastats bort flera dagar i veckan. Då får vem som helst komma och rädda det hen vill.

Göteborgs Fria

Djurens hjältar på fyra hjul

Intervju

En skadad gråtrut och en trött igelkott tillhör dagens uppdrag för volontärerna som kör runt i Svenska Djurambulansen under dagen GFT hängde på.

Göteborgs Fria

© 2017 Fria.Nu