N-ordet. Könsord. Utfrysning. Sparkar. Puttar. Klotter. Dag ut och dag in, i sju års tid.

– Varje dag talade de om för mig hur värdelös jag var. Det känns som att jag inte har fått lämna min barndom på ett bra sätt. Som att jag har kastats in i vuxenlivet.

Det finns ett lugn i Rebeccas röst när hon talar och hennes blick är stadig. Ljudet från espressomaskinen och sorlet från de övriga gästerna inne på kaféet verkar inte störa henne när hon berättar om de dagliga trakasserierna som förföljde henne under hela skolgången. Med en förälder med rötter i Kenya var Rebecca den enda bruna personen på skolan i Svedala. Från första klass och ända upp i högstadiet genomsyrades hennes vardag av kränkningar.

I takt med att hon blev äldre kom trakasserierna att bli allt grövre och på högstadiet övergick det i fysiska angrepp. Det var i den vevan som barn- och ungdomspsykiatrin rådde Rebecca att byta skola eftersom man ansåg att hon tagit för mycket skada av mobbningen och att skolan inte klarade av att förändra situationen.

Familjen lämnade Svedala och flyttade till Malmö. Där fick Rebecca för första gången vara i en skolmiljö där ingen gjorde någon affär av hennes ursprung. Men den känslomässiga skadan var redan skedd. Rebecca utvecklade ångest och led av magont och panikattacker hela gymnasietiden.

– Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag hade vant mig vid det dåliga och var rädd att någonting skulle hända igen. Jag inbillade mig att jag var konstant observerad och att de andra på skolan tyckte illa om mig.

Rebeccas pappa Folke hade varit i kontakt med skolan sedan trakasserierna började. När skolan inte agerade anmälde han den till DO. Men inte heller hos myndigheten, vars uppgift är att se till att lagstiftningen följs, fick Rebecca något gehör. Efter två års utredande valde DO att avsluta ärendet med motiveringen att det inte skulle gå att driva ärendet med framgång i domstol.

– Det var ren katastrof. DO:s beslut kom som en kalldusch, det var nästan lika illa som trakasserierna i sig, berättar Folke.

Han i sin tur har kämpat för sina barns rättigheter i 14 års tid. Det började när Rebeccas äldre bror gick på samma skola och utsattes för liknande rasism, vilket kulminerade i att han misshandlades på skolgården. Folke polisanmälde händelsen och den unge förövaren dömdes i Ystad tingsrätt. Någon upprättelse från skolan fick brodern däremot aldrig och när DO väl hade utrett hans ärende hade händelserna hunnit preskriberas.

Att Rebecca och hennes bror fick sina ärenden utredda av DO är i sin tur mer än vad de flesta som anmäler trakasserier får. Under de senaste fem åren har DO utrett endast en femtedel av alla anmälningar som rör etnisk diskriminering i skolan. Samtidigt utgör den typen av trakasserier en tredjedel av skolärendena.

I slutet av november 2016 hade DO inlett en utredning av endast åtta av 109 anmälningar. Detta trots att diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg i en debattartikel i Norrköpings Tidningar den 13 september 2016 proklamerade att myndigheten utreder ”så gott som alla anmälningar” som rör trakasserier i skolan.

I Rebeccas fall innebar DO:s tillsynsarbete att när skolan visade upp värdedokument och likabehandlingsplaner betraktades det som gott nog. Detta trots att dokumenten tillkommit efter påtryckningar från Rebeccas pappa – och efter att hon slutat på skolan.

– DO lät sig imponeras av det, säger Folke.

Några som inte imponerades var juristerna Johanna Ingemarsson och Karin Henrikz på antidiskrimineringsbyrån Malmö mot Diskriminering (MmD). Det var dit som Rebecca och hennes pappa vände sig när DO avslutade ärendet. MmD skulle senare komma att visa att myndigheten haft fel i sin bedömning. I november 2016 dömde tingsrätten till Rebeccas fördel och Svedala kommun tvingades betala ett skadestånd på 22 000 kronor.

– Det är inte pengarna som är det viktiga, utan att hon äntligen har fått rätt, säger Folke.

Antidiskrimineringsbyrån är kritisk till DO:s agerande vad gäller skolärenden i stort och menar att personer som diskrimineras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning har särskilt svårt att få upprättelse.

– Trakasseriärenden med koppling till diskrimineringsgrund hamnar hos DO och inte Skolinspektionen och DO gör ingenting. Är du utsatt för rasism har du alltså mindre möjlighet att få hjälp av staten än om du blir mobbad för att du är ”ful”, säger Johanna Ingemarsson.

Samma slutsats drar den svenska regeringen. I en utredning från december 2016 slår regeringen fast att diskrimineringsarbetet behöver stärkas och att ansvaret för diskriminering i skolan bör flyttas över på Skolinspektionen. Regeringen vill även att DO utreder fler ärenden än de tio procent av alla anmälningar som utreds i dag, något som välkomnas av MmD.

– Jag upplever att det finns en atmosfär på DO av att tolka lagstiftningen så milt som möjligt och avsluta så många ärenden som möjligt, säger Karin Henrikz på MmD.

Rickard Appelberg är chef för rättsenheten samhällsliv och utbildningsväsende på DO. Han ser positivt på att Skolinspektionen så småningom får ta över ansvaret. Innan dess kommer DO troligtvis inte förändra sitt arbetssätt, menar han. Att endast åtta av 109 anmälningar om etnisk diskriminering i skolan hade lett till utredning i november förvånar honom.

– Det låter extremt lite. Presumtionen är att de ska utredas.

När Rickard Appelberg själv tittat på statistiken vill han framhålla att anmälningar som rör skola är prioriterade i jämförelse med andra. Varför så få av dessa rör etnisk diskriminering kan han inte förklara. Han kan heller inte förklara varför Agneta Broberg påstod att DO utreder alla anmälningar som rör skolan.

– Jag vet inte exakt vad hon har sagt. Vi för hela tiden diskussioner om hur vi ska bedöma och hur vi ser på det.

För Rebeccas del går livet vidare. 19 år gammal är hon på väg att lämna tonåren och med sig bär hon sina sår, vissa mer svårläkta än andra.

– Jag kan inte lita på människor. Jag känner att jag måste vara försiktig.

Hon säger att n-ordet inte berör henne längre men att de kränkningarna hon fått utstå under uppväxten har påverkat hennes självbild. Hon vet inte om tankar som ”borde jag se ut på ett annat sätt” någonsin kommer att gå bort. Samtidigt säger hon att hon är starkare i dag än någonsin tidigare.

– Det är en traumatisk upplevelse jag alltid kommer att få leva med. Men det konsumerar inte längre mitt liv.

FOTNOT: Rebecca och Folke vill inte uppge sina efternamn