Göteborgsförfattaren Pål Eggert kan konsten att förtrolla en dyster tillvaro i samhällets utkanter. Hans romaner Ars moriendi, De döda fruktar födelsen, Borde vara död och Dödfödd, som i april lanseras genom Swedish Zombie, kan etiketteras som magisk socialrealism, fantasy, underklass- och arbetarlitteratur.

Född 1968 till trots präglades inte Pål Eggerts uppväxt av någon tidstypisk frigörelseanda. Tvärtom minns han sin barndom, i Malmöförorten Lindängen, som strängt rigid. Han övervakades i varje steg, handling och tanke. Familjen, som förutom Pål bestod av en äldre syster och det finlandssvenska föräldraparet, tillhörde den religiösa sekten Jehovas Vittnen.

– När man växer upp i en sekt blir man per automatik en avvikare, en udda figur, i nästan alla sammanhang, förklarar Pål över en kopp svart kaffe i den bohemiska hyresrätten i Linnéstaden, där han bor med fru och två tonårsbarn, som växer upp under helt andra förhållanden än han själv.

Sveriges Stephen King, som Pål Eggert även kallats, är ingen snobb med styv fasad. Han döljer inget och sätter inga restriktioner när han berättar om sin uppväxt.

– Jag kunde ju aldrig delta i aktiviteter som andra barn utan sysselsattes istället med bibliska studier för att hållas borta från synd, berättar Pål. Hemma fick jag förklara mig och stå till svars för allt jag företog mig, inget undgick analyser, tolkningar och påföljder.

Sektens barn. Påls berättelse handlar om skuld och skam. En ständigt närvarande och fördömande gud. Internalisering, självförakt och tvivel. Hur allt kom att handla om rätt och fel, ont och gott. Att alltid behöva förhålla sig till strikta påbud och påhittade regler.

– Den medmänsklighet som finns inom Jehovas övergår alltför ofta i rädsla och förakt för dem som lever i synd, förklarar Pål och minns hur oändliga konflikter, skruvade intriger och paranoida vanföreställningar, åt upp luften i hans barndomshem.

I familjen var stämningen hätsk och de vuxnas gräl, om inbillade och verkliga svek, avlöste varandra. Fantasylitteraturen blev en tillflyktsort, från den dysfunktionella familjen och från mobbningen och utanförskapet i skolan. Kanske var det Tolkiens Sagan om Ringen som blev räddningen, som på allvar öppnade för andra världars möjlighet för den unge Eggert. Läsningen närde i alla fall det egna skrivandet och på något sätt kunde barndomen, kringskuren av förbud och förmaningar, överlevas.

Efter en tonårsperiod med inre kriser frigjorde sig Pål successivt på olika plan. Han hängde med autonoma aktivister som läste Brand och annat, enligt sekten, ”löst folk.” Han upptäckte humanistiska ämnen på universitetet i Lund och lockades så småningom mer av psykologi och anarkism än bibliska trossatser.

– Idéerna om frihet och jämlikhet gick inte att värja sig från, berättar Pål. Det var inte bara attraktiva begrepp, utan högst relevanta redskap i min egen frigörelse från den patriarkala värld som jag kom ifrån.

Pål började omvärdera sina erfarenheter och förstå livet på nytt. Det totala uppbrottet från Jehovas Vittnen var oundvikligt och så småningom bröts även kontakten med föräldrarna, på deras initiativ. För dem blev hans författarskap droppen, de självbiografiska inslagen krockade med deras förnekelse. De kunde inte acceptera den han var, hade blivit.

Det börjar skymma och Pål får bråttom att förbereda middagen till familjen. Han är ledig i dag, men precis som alter egot Sebastian i romanerna jobbar han som behandlingsassistent på ett boende för socialt utsatta. Hustrun och barnen kommer hem och skramlar runt. Pål skojar mycket och har ett öppenhjärtligt skratt, känslorna finns nära till hands.

– Trots allt, säger Pål, är det ju ganska roligt att ha en så extraordinär biblisk skolning som jag har. I kulturen kryllar det av referenser till bibeln och kristendomen, men det är inte alla som är medvetna om det, säger Pål, som varken är idealist eller teoretiker. Endast det förändringsarbete som sker i det verkliga livet, i hemmet eller på arbetsplatsen, intresserar honom.

– Jag inspireras mer av Emma Goldman än någon filosofisk stofil, konstaterar han. Hon gjorde saker på riktigt och lät sig liksom inte förföras av status och makt. Sånt gillar jag!

I bokhyllan intill hans arbetsbord skymtar bokryggar med namn som Anarkistiska minnen och Skurkstater. I övrigt är det ingen ordning i familjen Eggerts bokhyllor. Skönlitteratur trängs med seriealbum, poesi med fakta.

När jag efter mörkrets inbrott är på väg hem i elvans spårvagn snurrar intrycken i min skalle. Vad är en fri människa? Pål Eggert äger sin berättelse, han äger förmågan att skapa själv och sina världar med ordens magi. Är det en definition av frihet?