Jeremiah T LeRoy blev en litterär sensation genom romanen Sarah 1999. Boken handlar om en 12-årig pojke, Cherry Vanilla, som bor på ett lastbilshak vid en motorväg någonstans i den amerikanska södern. Hans mamma är prostituerad och själv drömmer han om att bli en berömd ”trucker-hora”. Boken är skriven i en magisk, drömsk stil, vilket gör den plågsamma verkligheten bakom den illusoriska bild som Cherry diktar upp nästan ännu mer påtaglig. Hallicken Glad framställs till exempel som ett helgon, en storebror att se upp till. Cherry hamnar dock på villovägar, degraderas från att vara en pojke som bara ”kelar” med lastbilschaufförerna till grövre prostitution och fastnar snart i missbruk.

Cherrys förmåga att väva genomskinliga lögner runt sanningen gör att Sarah bjuder på en speciell läsupplevelse, det smärtsamma och vackra är intimt sammanflätat. Boken är en uppväxtskildring där att växa upp är att förstå sin plats i tillvaron, se magins bubbla spricka. Uppföljaren The heart is deceitful above all things är stramare, mer avskalad. Barnets utsatthet blir än mer påtaglig i skildringen av sexuella övergrepp och våld.

Det var svårt att inte ömma för Cherry, och när dessutom författaren själv framträdde och hävdade att verken var självbiografiska visste omtanken och uppmärksamheten inga gränser. Jeremiah ”Terminator” LeRoy visade sig som en gåtfull, könsöverskridande gestalt. Tunn, blek, i skydd av peruk och solglasögon – en ung Andy Warhol. Hen blev sönderkramad av kändisar som Madonna och Courtney Love, åkte på författarturnéer och blev kontrakterad av filmbolag. I Sverige var hen 2002 för ett framträdande på Kulturhuset och blev intervjuad av bland andra Jan Gradwall. Jag skrev själv om JT LeRoy som en del i en längre artikel om country noir i Aftonbladet samma år. Precis som många andra blev jag starkt berörd av texterna. Från början av 2000-talet (på den tiden när böcker fortfarande kunde vara ett samtalsämne på fester) minns jag att flera berättade om hur de ömmade för den androgyna, fågeltunna skepnaden bakom de stora svarta glasögonen.

Vad var det som gjorde att hela världen ville omfamna denna skygga figur? Dels hade det förstås att göra med den mystiska aura som LeRoy var insvept i. Och den originella romanen, legeringen mellan magi och misär. Men kanske också att historien hade ett lyckligt slut. I och med att en person framträdde klev fiktionen ut ur pärmarna, materialiserades. Det berättades att Jeremiah levde ett ordnat liv, gick i terapi och bodde i ett stort hus tillsammans med en socialarbetare och hennes familj. Slutet gott, allting gott?

Några år senare briserade bomben. New York Times avslöjade att boken var skriven av musikern och sexologen Laura Albert, och att den person som rest runt och skålat med kändisar och framträtt för tusentals personer världen över var hennes svägerska i förklädnad. Laura fick mottaga avsky från kulturskribenter och kändisar och blev stämd på 800 000 kronor av filmbolaget som köpt rättigheterna till Sarah. Hjärtat är bedrägligast av allt var den svenska titeln på novellsamlingen som följde upp succédebuten. Och många upplevde nog att de tagit någon till hjärtat och sedan blivit svikna när det visade sig att de omfamnat en skuggfigur.

Själv kan jag känna att det någonstans i den här märkliga historien ligger en gammalmodig litteratursyn begraven. I självbiografiernas tidevarv blir det stort rabalder för att David Lagercrantz inte suttit med diktafonen och präntat ner varje pust och gäspning från Zlatan, utan tagit sig lite konstnärliga friheter med citaten. En biografi är ju knappast någon karbonkopia av verkligheten, och självklart inte ett skönlitterärt verk. Men Laura Albert blev förpassad till skamvrån, precis som Milli Vanilli när det visade sig att de inte kunde sjunga utan bara var två snygga killar med falska stämmor.

Det finns dock en stor skillnad – Laura Albert är förbannat bra på att skriva. Hon har en säregen berättarstil och en skönhet i språket som drabbade världen långt innan Bono och Tom Waits tävlade om att bli bästis med hennes alter ego. Själv ser hon inte heller det hon gjorde som en bluff, utan menar att JT LeRoy var en identitet genom vilken hon kunde uttrycka smärtsamma minnen från sin uppväxt.

Bluff eller inte, den ställföreträdande författarens alla intervjuer och framträdanden påminner om ett konstprojekt utdraget över flera års tid. Så här i efterhand är det svårt att inte le lite åt det hela. Den färgstarkaste och mest omhuldade författarpersonan i det nya milleniets barndom var inte ens författare. I dagens digitala tidsålder finns det popstjärnor som är hologram, datorer som kan skriva tidningsartiklar och ingen blir längre förvånad om killen framför micken mest mimar och svänger med hårsvallet. Nu väntar vi bara på att en artificiell intelligens ska skriva en bok om sin tragiska barndom och skåla med Courtney Love i våra oculus rift på releasefesten.