Att Nino Keller är en talangfull musiker är ingen nyhet, tidigare har han gjort avtryck med sitt svängiga trumspel i band som Caesars, Les Big Byrd, The Slaves och Bröderna Lindgren. Något överraskande är det därför att han på sin solodebut The Hunt valt att inte ha med trummor alls, istället domineras ljudbilden av Kellers pianospel.

– Ja, det är många som blivit lätt förvånade. Det är kul att folk blir överraskade, säger Nino Keller, som arbetat med sitt soloprojekt på lediga stunder under flera års tid.

En som blev berörd av Kellers ”hemmaprojekt” var Karl Jonas Winqvist (First Floor Power, Blood Music). När han hörde musiken ville han genast ge ut den på det egna skivbolaget Sing a song fighter.

Albumet har fått ett positivt bemötande av kritiker. Många drar paralleller till kompositörer som Ennio Morricone och Piero Umiliani. Faktum är att det finns referenser som ligger närmre. Här finns ekon av svenska filmmusikkompositörer som Björn Isfält och Matti Bye.

– De är två favoriter, helt klart. Isfälts musik till Bröderna Lejonhjärta sitter i mig sedan barnsben, det är så jäkla bra. De likheterna är inget jag tänkt på själv, folk kommer hela tiden med olika referenser som jag inte känner till, vilket gör att jag upptäckt massa ny musik, säger Nino Keller.

Det vilar ett vackert vemod över Nino Kellers instrumentalmusik. En stämning som förstärks av låttitlar som Farwell Waltz och Slow Departure.

– Det var mycket glädje i processen, men även mycket sorg. Vissa delar av musiken skrevs mitt i ett uppbrott. Jag gick igenom en skilsmässa och det påverkade såklart, förklarar Nino.

Vid sidan om musiken är Nino Keller även verksam som illustratör. I höstas hade han även en utställning där han visade sitt måleri. Vid sidan om frilansandet som musiker och illustratör hoppas Nino att han kan få uppdrag att komponera filmmusik.

– Jag har tidigare gjort några försök som lett till att små snuttar använts i dokumentärer. Men jag vill gärna göra något mer och det skulle vara kul att få någon filmmakare av att använda min musik. Jag hade en liten releasefest på Riche och då spelades skivan i högtalarna, de hade även en film som projicerades på en vägg och faktiskt fungerade musiken väldigt bra ihop med bilderna.

Du är så förknippad med trummorna, hur är ditt förhållande till pianot?

– Trummor är det instrument jag verkligen kan lira, sedan spelar jag andra instrument med glädje. Om jag ska jämföra instrumenten finns likheter, det är utlevelsefullt på samma sätt, och pianot är ju egentligen även det ett slaginstrument, säger Nino.

Du figurerar i många sammanhang, vad händer i de olika bandkonstellationerna?

– The Slaves har legat i dvala i ett tag, men vi återförenades nyligen för en spelning och det kan bli mer. Les Big Byrd har en skiva de ännu jobbar med och hoppas få ut den inom snar framtid, säger Nino, som just nu förbereder sig för att spela det egna materialet live.

– Tanken är att göra några konserter med det nya materialet och att då sitta vid pianot känns sjukt nervöst. Nu har jag satt ihop ett band för att repa ihop materialet till en första spelningen som blir på Rönnells Antikvariat i Stockholm, och förhoppningsvis blir det fler spelningar framöver, säger Nino Keller.