Det går inte att förvägra folk inträde till ett land utan att på något sätt måla upp dem som hotfulla.

Om det senaste årets lagstiftning både här och på andra sidan sundet har handlat mycket om att svartmåla människor på flykt så kommer nu nästa steg. Nu ska nationalidentiteten stärkas och villkoren för den som mot alla odds har kommit hit ska försämras. Det går inte att stänga gränser utan att samtidigt legitimera dem som fötts i landet.

Danmark gick precis ut med att de vill börja språktesta tvååringar. Småbarn som är flerspråkiga och av olika anledningar inte går i förskola kan tvingas dit för sina bristande språkkunskaper. Vägrar föräldrarna får de mindre föräldrapenning.

Så planterar regeringen en tanke redan hos de allra minsta; uppträd som en äkta dansk eller förbered dig på repressalier. Integrationen blir ett hot. Anpassa dig eller stick.

Tvååringar, hur ofta har de ett utvecklat språk? Många tvååringar har knappt börjat prata. Men samtliga kommer tids nog att förstå det språk som särskiljer dem. De ord som talar om människors olika förutsättningar.

De som slipper språktestet kommer att finna en typ av gemenskap, de är barnen som slipper testas och ifrågasättas. Barnen vars föräldrar slipper försvara sina pengar och sitt språk. De är barnen som har en plats i landet. Barnen som får vara barn. Redan som små kommer de att tillskrivas ett större värde, som syns som en siffra på banken och en känsla av att få vara en del av något.

Den här typen av lagstiftning innebär knappast någon skillnad i landets ekonomi. Istället blir det ett sätt att politisera barnen genom att särskilja dem redan som små.

Efter att gränserna stängts är det ofrånkomligen detta samhälle som väntar. Om de som flyr inte ens får tillgång till en fysisk plats, när själva utrymmet ses som ett privilegium, då kan politiker också börja laborera med hur människor ska göra sig förtjänta av platsen.

Medan jag får höra hur världen är en större och närmare plats för mig som bor i söder, hur Danmark är så tillgängligt och hur kontinenten alltid ligger ett stenkast bort, så krymper utrymmet varje dag för människorna runt omkring mig.

I Sverige går de ut med att de ska mäta skeletten på barn, fastställa ras genom att forska på kroppen. Allt för att testa barnen som kommer hit, mäta dem för att se om de verkligen ska få plats i landet.

På så sätt tvingar de på oss en gemenskap, där våra privilegier utgår från språk, ras och identifiering med det som anses typiskt svenskt.

Åtgärder som, om de inte ifrågasätts, gör alla oss som lever upp till kraven om svenskhet till bärare av en rasistisk ideologi. Vi som slipper testas, vi som aldrig får våra rättigheter genom motkrav, vi kommer i framtiden att identifiera oss med varandra – om vi inte redan nu sätter stopp för alla dessa försök till repressalier.

Så jag börjar. Jag kommer aldrig att delta i ert nationsbygge.

Jag kommer aldrig att godkänna er rasforskning, era språktest eller stängda gränser.

Er tro på nationen, vare sig det är den danska eller svenska: jag vägrar den. Jag tror inte på den. Jag avskyr varenda försök till den.