Vi kan inte bli fria utan att någon förlorar på det | Fria.Nu
Elina Pahnke

Inledare


feminism

  • Förra året var det många som hejade på feministerna. Men nu backar de, när de inser att förändring inte sker genom lyckliga kompromisser, skriver Elina Pahnke.
Fria Tidningen

Vi kan inte bli fria utan att någon förlorar på det

Feminismen kan inte bara vara snäll och kompromissande. Det handlar också om en kamp. Vi kan inte vinna mark utan att någon förlorar den, skriver Elina Pahnke.

Det finns många medgångssupportrar i feminismen.

Vi sa: vi också, jag med, alla vi, lyssna på oss. Och många gjorde det, de hörde oss, hejade på oss, uppmärksammade den kollektiva erfarenheten av våld, övergrepp och trakasserier.

Visst satte sig flera på tvären, talade om #metoo som gammaltestamentlig rättsskipning och medborgargarden. Men ändå. Den riktiga backlashen kom inte i höstas. Då kom det väntade, någon sur gubbe som hävdade att vittnesmålen gick att jämföra med Stalins utrensningar. Han var aldrig hotfull, han var passé, en urgammal och väntad sexistisk röst.

Men om höstens ifrågasättanden av #metoo handlade om vad ett sexuellt övergrepp egentligen är, eller huruvida vi har rätt att hänga ut våra förövare, ser vi nu istället en annan patriarkal offensiv växa fram. Nu ska kvinnorna smutskastas och ogiltigförklaras. Som om vi vore de verkliga förövarna.

Den tidigare teaterchefen Benny Fredriksson dog och de som vittnat kring de sexuella övergrepp som skett på hans teater diskuteras nu som bödlar. Efter beskedet om hans död fylls mitt Twitterflöde av folk som beklagar sig över de mediedomstolar som krossat honom och de vittnesmål som tydligen bär skulden för att han inte längre finns.

Jag vet inte varför Benny Fredriksson dog och jag tänker heller inte diskutera det. Men reaktionerna vittnar om en oerhörd okunskap om makt och motstånd. De visar på en tro på feminismen som en enbart befriande rörelse, som ger rättigheter utan att ta dem, som är uppkäftig utan att vara hotfull.

Den som tror att det går att vinna mark utan att någon förlorar den tror också att patriarkatet är slumpmässigt. Jag talar inte om uppoffrande som i Benny Fredrikssons död, jag talar om uppoffrande som i att människor kommer att bli av med sina arbeten, eller bli ifrågasatta och utpekade.

Jag talar om en värld där varje förtryckare tjänar på den förtryckta och därmed kommer att förlora något på vår befrielse, vare sig det handlar om makt eller materiella fördelar.

Det är oundvikliga konflikter för alla oss som vet att feminismens hela grundpremiss är motstånd. Annars kan vi inte tala om sexuella övergrepp, utan måste istället diskutera manliga reflexer, att varje våldtäkt är ett misstag som vi glatt måste ställa till rätta utan att ifrågasätta handlingen i sig.

Vi vill ha halva makten, vi vill inte vara förtryckta, det borde vara en enkel sanning för oss som förlorar rätten till våra kroppar varje dag i patriarkatet. Men många som tidigare stod och hejade på oss backar när de inser att förändring inte sker genom lyckliga kompromisser, utan genom faktisk kamp, genom att fortsätta vara obekväma, fortsätta vara uppkäftiga. Genom att visa att motstånd aldrig passerar obemärkt, utan kommer med konsekvenser.

Feminister, förstå detta, allt patriarkatet har vunnit har de erövrat på vår bekostnad. Det här är inte reträttens tid, det är vår tid nu. En dag ska vi ta tillbaka allt de stulit från oss.

Annons

© 2018 Fria.Nu