”Vi får inte ge upp hoppet om ett fritt Syrien” | Fria.Nu
Fria Tidningen

”Vi får inte ge upp hoppet om ett fritt Syrien”

Den syriska läkaren Raheb Alwany stannade som enda kvinnliga läkare kvar på det statliga sjukhuset i Raqqa ända tills hoten från terrornätverket IS blev för stora. I dag lever hon i Storbritannien och arbetar för att kvinnor ska implementeras i fredsprocessen.

Först och främst är Raheb läkare. Även om hon nu ägnar mer tid åt kvinnorättsorganisationen Badael (Alternativ på arabiska), att hålla föreläsningar, samtala med organisationer, politiker och journalister om situationen i Syrien och inte arbetat som läkare på två år, är det ändå så. Kanske för att hennes liv från början varit fokuserat på det.

– Så länge jag kan minnas har jag velat bli läkare. Det var alltid en dröm, berättar Raheb.

– Och jag hade turen att ha en familj som stöttade mig i den drömmen.

Raheb växte upp i den mellanstora staden Raqqa i norra Syrien. Trots ett invånarantal nära Malmös, var känslan i Raqqa mer gemytlig småstad än halvstor metropol. Kulturen präglades av jordbruk och vikten lades vid tradition snarare än religion. Raheb lämnade snart sina kamraters lekar vid floden Eufrat för att ägna nästan all sin vakna tid åt studier. Slitet gav resultat – hon gick ut nian med landets bästa betyg och kom in på läkarlinjen på universitetet i Damaskus.

Medan Raheb studerade medicin på universitet, gick på fik i Damaskus lugna kvarter och så smått började förverkliga sin barndomsdröm, förändrades situationen i hennes land radikalt. Folket hade för länge sedan fått nog av det auktoritära styret och inspirerade av protesterna i andra arabiska länder under 2011, gick de ut på gatorna för att kräva al-Assad-regimens avgång. Raheb, som länge varit engagerad i demokratifrågor och kvinnors rättigheter, såg en möjlighet till att det konservativa land hon vuxit upp i kanske skulle kunna förändras till det bättre.

Som färdigutbildad läkare lämnade hon huvudstaden för att återvända till sin hemstad och sökte sig dit behovet var som störst: till det enda statliga sjukhuset i Raqqa.

– Jag ville dit av två anledningar: för det första var sjukhuset så fullt att de behövde all hjälp de kunde få och för det andra kom alla slags patienter, även de som inte har råd att betala för vård.

I Raqqa satte Raheb tillsammans med ett gäng andra unga, engagerade personer igång en ny rörelse. De ville mycket på en gång: slut på ojämställdheten, slut på våld mot kvinnor, bättre förutsättningar för alla. De höll föreläsningar och workshops om jämställdhet, de arrangerade demonstrationer, drev kampanjer, delade ut flygblad och satte upp affischer. Det var en spirande, mycket engagerad liten rörelse.

– För första gången kunde vi samlas, vi kunde demonstrera, vi kunde säga vad vi tyckte. Det fanns ingen diktator, ingen militär. De två första månaderna efter att al-Assad sparkats ut ur staden, växte civilsamhället något enormt. Det var en helt ny och unik upplevelse, vi var inte alls vana vid det, vi var vana vid att vara tysta och plötsligt poppade nya rörelser upp överallt.

Nyutbildad, ung och i en stad som präglades av euforin av att ha sparkat ut en diktator och med en spirande aktivism var Raheb hoppfull inför framtiden. Ett bättre Syrien var möjligt.

Så började bomberna falla. De landsomfattande folkliga protesterna hade övergått i ett kaotiskt och blodigt inbördeskrig. På sjukhuset arbetade Raheb och hennes kollegor dygnet runt. Det var som om strömmen av patienter aldrig tog slut och nya tekniker och beslut måste tas då skadorna blev allt värre och materialet en allt större bristvara.

Det fanns inte längre tid till att anordna workshops, sitta i möten eller anordna demonstrationer. Men kanske var det den där lilla smaken av frihet, som hon hade fått känna på de där få månaderna precis efter revolutionen som gav henne energin till att fortsätta med mötena, trots att ögonlocken var tunga efter de långa arbetspassen.

Det var i januari 2013 som Rahebs liv verkligen skulle förändras i grunden. Terrorsekten Islamiska Statens krigare tog över styret av Raqqa och gjorde den till de facto-huvudstad för sin rörelse. Det var som om någon dragit ner en rullgardin. Allt blev svart. Väggarna målades svarta, kvinnorna täcktes i svart. Musik förbjöds. Skolorna stängde. Offentliga avrättningar utfördes på stadens stora torg. Liken lämnades kvar i dagar.

För kvinnorna innebar det nya styret att de förlorade rätten att vistas utomhus och att resa utan en mahram (make eller manlig släkting). Även rätten att själv bestämma sina kläder, försvann.

– Du vet, innan kriget så fanns det inget som sa att du inte skulle få klä dig på ett visst sätt. Alla klädde sig som de ville och gick ut på gatan och såg ut som de ville. Nu skulle alla kvinnor täckas från topp till tå. Allting förändrades, vi såg oss om och tänkte: är det här verkligen vår stad? säger Raheb.

För Raheb innebar de nya strikta, klädreglerna för kvinnor mer än en inskränkning av hennes personliga frihet. Det innebar också att hon inte kunde sköta sitt jobb. De svarta, tjocka handskar som måste bäras för att ingen man skulle råka få syn på en millimeter av hennes hud, gjorde det nästintill omöjligt att undersöka patienter och utföra annat vårdarbete. Och den strikta åtskillnaden mellan män och kvinnor gjorde det förbjudet för henne att vårda manliga patienter. Att göra det skulle innebära döden.

– Det var obeskrivligt. Jag kunde inte behandla ett litet barn, bara för att han var en pojke och jag är en kvinna. Gjorde jag det hade jag blivit dragen inför rätta, säger hon.

Ändå valde Rahab att stanna. Hon var den enda kvinnliga läkaren kvar på sjukhuset och hoten från IS blev alltmer överhängande. Mötena med organisationen hade flyttat hem till Rahebs bostad – en upptäckt skulle innebära döden. Hennes mod imponerar, men Raheb slår ifrån sig det och uttrycker snarare en besvikelse över att hon inte klarade att stå emot längre.

– Jag överlevde kriget i tre år. Men när IS kom kunde jag inte överleva i mer än åtta månader.

Med hjälp av vänner, lånade hon en väninnas id-handlingar och åkte ut ur staden med hennes man som mahram. I dag hade ett sådant tillvägagångssätt varit omöjligt. Det går varken att komma in eller ut ur staden.

– Människorna där är fångar. De är instängda under ett barbariskt styre och bombas av Assad och andra styrkor.

Hon har sporadisk kontakt med dem som är kvar. Att ringa går inte, telefonlinjerna är kapade, endast via sattelituppkopplat internet går det att få kontakt – som är förbjudet. Varje gång som någon av hennes vänner eller bekanta kopplar upp sig för några minuters samtal, riskerar de att bli utredda av IS egna polis. Och alla vet vad det skulle kunna få för konsekvenser.

Världssamfundet har uppenbarligen misslyckats brutalt med att lösa konflikten i Syrien. Diktatorn Assad kontrollerar fortfarande stora områden och olika terroristgrupper andra. Flera länder bombar landet. Hundratusentals civila har mist livet. Raheb är djupt kritisk till FN:s agerande.

– Det är bara att titta på rapporterna. 99 procent av FN-hjälpen går till de Assad-styrda områdena. Han är en diktator, han bombar civila, varför väntar de på hans tillstånd för att gå in med hjälp? Varför låter de honom styra?

Det som hittills gjorts för Syrien är under allt kritik, menar hon. Framförallt för att man inte lyssnat på dem som befinner sig mitt i konflikten. Nu arbetar hon för att kvinnor ska implementeras i fredsarbetet.

– Kvinnors kompetens erkänns inte när det kommer till fredsförhandlingar, trots att de drivit många framgångsrika i Syrien och fått saker gjorde. Det är verkligen synd, säger Raheb.

Badael Foundation driver nu ett unikt arbete med att kartlägga och stötta civila rörelser i Syrien. Ett tjugotal personer har utbildats av organisationen i Turkiet, innan gränsen stängdes helt, och reser nu runt i landet för att dokumentera det fredsarbete som görs av civilbefolkningen. Raheb berättar om en liten händelse i ett flyktingläger i landets norra delar, som aldrig upptäckts om det inte varit för deras arbete.

– Ett bråk mellan två män spårade ur och den ena sköt ihjäl den andra. Det här fick en grupp kvinnor att få upp ögonen för problemet med skjutvapen och de började arbeta för att sätta upp ett antal regler. De började dela ut handskrivna papper om att förbjuda vapen i lägret och att göra folk uppmärksamma på problemet. De lyckades vinna människors sympati och fick med sig invånarna på att förbjuda skjutvapen i lägret. Så kan fredsarbete se ut.

Men ljusningen för Syrien är ännu långt borta.

– Jag måste vara ärlig, jag är inte särskilt optimistisk inför situationen i Syrien i dag, säger Raheb med en suck, men fortsätter sedan:

– De enda gånger jag får lite, lite hopp, det är när jag pratar en stund med dem som är kvar där.

Varför då?

– För de har inte tappat hoppet. De organiserar sig, de fortsätter att mötas, de kämpar. De som är där, de som lever under enorm press, de som riskerar att dö i en bombattack närsomhelst... Om de inte ger upp, hur kan vi då göra det?

Fakta: 

Raheb Alwany

Ålder: 28.

Från: Raqqa, Syrien.

Bor: Manchester, Storbritannien.

Gör: Arbetar för kvinno- och fredsorganisationen Badael och studerar för att få brittisk läkarlegitimation.

Viktigast för fred i Syrien: ”Sluta bomba civila. Det är steg ett. Dödandet av civila måste få ett slut för att vi överhuvudtaget ska få tid att börja tänka.”

Annons

Rekommenderade artiklar

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

Jordbruksverkets inblandning väcker kritik

Intervju

Efter det stora intresset för Reko-ringar har Jordbruksverket satsat på ett projekt som ska stödja etableringen av nya ringar. Men initiativet välkomnas inte av alla.

Fria Tidningen

Ingen upprättelse för Grenfells offer

Branden i hyreshuset Grenfell Tower i London tog 71 personers liv och lämnade hundratals bostadslösa. Fyra av fem familjer står fortfarande utan hem.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu