Kommer ni ihåg jublet i Paris i december? När världens ledare skakade hand och sa att de ska sikta på att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader celsius över förindustriella nivåer. Även om det var i linje med en stor del av forskningen, var det uppenbart att det var en extremt tuff målsättning, särskilt eftersom politikerna inte verkade inse att det krävdes radikala utsläppsminskningar. Men vad vi inte riktigt förstod var hur lite tid vi faktiskt hade på oss. Två månader ungefär.

I helgen publicerade Nasa sin data över globala medeltemperaturer. Den visade att februari låg i en klass för sig jämfört med januari, som i sin tur redan var ensam i sin klass. Uppvärmningen har gjort ett klart övertramp av Parisavtalets gränser. I februari var jorden 1,55 till 1,75 grader varmare än vad den var innan människan började driva på den industriella revolutionen med kol.

Samtidigt visar preliminära data att koldioxidhalten i atmosfären är högre än någonsin. Detta trots att koldioxidhalten brukar nå sin årstopp i april–maj när våren har kommit så långt att alla gröna växter börjar konsumera koldioxid genom fotosyntesen.

Medeltemperaturerna kommer säkert sjunka igen. Att januari, februari, och än så länge mars, varit så varma beror på klimatförändringarna i kombination med en rekordstark El Niño.

Sannolikt kommer temperaturerna att gå ner kommande år, och det dröjer ytterligare ett litet tag innan vi permanent når 1,5 graders uppvärmning.

Men trots det kan vi knappast få ett tydligare tecken på att vi håller på att stöpa om vår planet och skapa en ny, okänd, varmare värld. Att systemet som har skapat ett drägligt klimat på jorden håller på att kollapsa. Att förhindra det kräver drastisk handling. Eller som meteorologen Pär Holmgren sa till Svenska Dagbladet i lördags: ”Den enda logiska slutsatsen borde bli att vi när vi vaknar på måndag inför ett totalförbud för all användning av fossil energi.”

Det vi fick var en bild på aftonbladet.se där miljöminister Åsa Romson (MP) och finansminister Magdalena Andersson (S) står på en bensinmack och stolt håller upp ett pumpmunstycke med E85. För snart sänks skatten på bränslet med 75 öre.

Samt en bild på näringsminister Mikael Dambergs (S) Facebook-sida där han stolt skakar hand med kaptenen på det nya direktflyget mellan Stockholm och Los Angeles.

Och på ett sätt är det inte så konstigt att politikerna inte tar klimatet på allvar. De riktigt stora protesterna uteblir och mediebevakningen är närmast obefintlig. Det hade ju annars kunnat tänkas vara en bra rubrik för kvällspressen: ”Katastrofal uppvärmning hotar planeten – Näringsministern skakar hand med flygkapten”.

Ett av problemen är att vi inte vågar diskutera att ge upp materiella privilegier för att klara omställningen.

Sällan blev det lika tydligt som när Trafikverket försöka begrava en rapport som visade att biltrafiken måste minska med 10–20 procent till år 2030 för att nå regeringens klimatmål. Tekniken kommer inte att fixa att vi vare sig kan fortsätta att köra bil eller flyga som i dag.

Det är så klart jobbigt för många av oss som gillar att flyga på semester och besöka långväga resmål, eller för dem som stormtrivs bakom ratten.

Men i kontrast mot klimatkatastrofen som våra barn kommer att växa upp i är det inte en särskilt svår prioritering.