Mördarkatter och mördarmänniskor | Fria.Nu

Inledare


Biologisk mångfald

  • Den vita tigern - en av alla utrotningshotade arter.
Fria Tidningen

Mördarkatter och mördarmänniskor

Förlusten av biologisk mångfald måste upp på den politiska agendan. Precis som klimatförändringarna är frågan alldeles för viktig för att behandlas som en miljöfråga bland andra, skriver Kjell Vowles.

I vintras började vi höra ljud från väggar och skåp i vårt torp. Det tassades och tisslades, och snart började vi se de distinkta spåren. Svarta avlånga klumpar lite mindre än solrosfrön, hål i såväl plast som kartong, och allmänt skräpigt i alla hörn. Alla som har haft möss i huset vet vad jag pratar om.

Eftersom vi inte var särskilt sugna på att hälla gift i vårt hem satte vi ut musfällor. Så småningom tog vi över en hemlös katt. Förutom att vara en mysig kamrat hoppades vi att Ramses skulle vara ett dödligt vapen i kampen mot gnagarna. Och mycket riktigt: det tog inte lång tid innan han stolt lämnade en livlös mus framför vår dörr.

Därmed hade vi tyvärr också sällat oss till en föga ärorik mänsklig tradition – att försöka dominera naturen med hjälp av främmande, invasiva arter.

I boken The Sixth Extinction beskriver vetenskapsjournalisten Elizabeth Kolbert vad som har kommit att kallas det sjätte massdöendet – en katastrof som liksom klimatförändringarna redan pågår, men som det talas märkligt lite om.

Genom jordens historia har arter kommit och gått. I takt med att fler arter bildas än vad som dör ut, ökar den biologiska mångfalden. Men några gånger har plötsligt en stor del av livet utplånats som under natt – i alla fall i jämförelse med de 600 miljoner år som flercelliga organismer har funnits på jorden. Vid det värsta utdöendet, för cirka 251 miljoner år sedan, tros 96 procent av jordens arter ha utplånats till följd av enorma koldioxidutsläpp som värmde planeten och försurade haven. Såväl insekter som växter och ryggradsdjur dog ut.

Ända sedan människan lämnade Afrika verkar hon ha haft en unik förmåga att utrota andra arter. Mycket tyder på att megafaunan på många kontinenter jagades till utrotning. På Nya Zeeland tog det 200 år från det att de första människorna anlände till ön på 1200-talet, till dess att den sista av de jättelika, flyglösa Moa-fåglarna dog ut.

Sedan industrialismens början har arter dött ut i allt snabbare takt. Rovdriften av naturen sätter press på ekosystem jorden över – habitat förstörs, hav försuras, arter lyckas inte anpassa sig till högre temperaturer.

Problemet är att vi liksom med klimatförändringarna inte vet var smärtgränsen går. När blir arterna så få att ekosystemen inte kan fungera som tänkt, utan istället kollapsar? Förlusten av biologisk mångfald är redan så stor att vi har övertrasserat den planetära gräns som miljöprofessorn Johan Rockström och hans kollegor har definierat som säker för att undvika storskaliga förändringar.

Ytterligare ett sätt vi förstör ekosystemen på är genom att medvetet och omedvetet frakta arter kors och tvärs över planeten, och föra in dem i ekosystem där de inte har några naturliga fiender.

Det är nu vi återkommer till Ramses. Tamkatter beräknas döda runt 10–20 miljoner småfåglar varje år i Sverige, och vi vet så klart inte vad vår gulliga kamrat dödar mer än möss.

Som tur är bor vi och Ramses på landsbygden, och jag finner tröst i att Sören Svensson, professor emeritus i biodiversitet på Lunds universitet, har sagt till Värmlands folkblad att katternas fågelfångst inte är något större hot mot de populationer som häckar i skogen runt omkring. Hade vi bott på en ö – tänk den Nya Zeeländska moan – hade situationen varit en annan. Men genom att titta på katternas beteende, kanske vi sedan kan lyfta blicken och föra upp förlusten av biologisk mångfald på den politiska agendan.

Precis som klimatfrågan är den nämligen alldeles för viktig för att bara behandlas som en miljöfråga bland andra. Det här handlar om livet på jorden.

Annons

© 2018 Fria.Nu