Med jämna mellanrum föreslås medborgarlön, av politiska partier som Miljöpartiet men även av några enskilda debattörer. Ofta när den föreslås, brukar idén framställas som en samhällsomvälvande reform.

Medborgarlönen, påstås det, ska befria oss från alla Kafkastämningar som kännetecknar de stelbenta byråkratiska institutionerna med socialbidrag, försäkringskassa, a-kassa och CSN. Men medborgarlön är inget radikalt förslag. Det är ännu ett sätt att bevara kapitalismen och klassamhället.

Medborgarlön (oklart hur den ska vara utformad) är en inkomst som villkorslöst ska ges till alla samhällsmedborgare. Utan prestation kommer staten att ge medborgarna lön, till alla!

Tanken är tilltalande. Hur stor summan ska vara diskuteras oftast inte. Det är inte det väsentliga. Det är snarare konceptet medborgarlön som diskuteras. Men har medborgarlön någon effekt på politiken rent fördelningsmässigt?

Nej, den har ingen som helst påverkan på fördelningspolitiken. Den påverkar (bevarar) kapitalism genom upprätthållandet av en ständig konsumtion.

Den påverkar inte heller ägandet, utan produktionsmedlen och vår ekonomi fortsätter att kontrolleras av kapitalister. Därmed slipper kapitalister överproduktion och en kaxig arbetarrörelse, som vill utmana om ägandet.

Ska alla samhällsmedborgare få lika mycket i medborgarlön? Frågan tycks vara legitim. Låt oss utgå från det perspektivet, samt att människorna har kvar sina jobb. Låt oss fortsättningsvis anta att en arbetare som tjänar 15 000 kronor netto får medborgarlön utöver sin arbetslön. Eftersom medborgarlön ska gå till alla, innebär det att höginkomsttagare också ska få medborgarlön, utöver den lönen som de får.

Det cementerar med andra ord klassamhället. Avståndet mellan arbetare och höginkomsttagare reduceras inte. Det enda som faktiskt ändras är att enskilda individer spenderar sin medborgarlön.

Journalisten Malin Ekman påstod i en text på Expressens debattsida att jobbet försvinner och att arbetarrörelsens viktigaste paroll ”arbete till alla” är en avlägsen dröm.

Det är halva sanningen. Jobben försvinner inte helt, kapitalister flyttar produktionen till låglöneländer, där fackliga rättigheter är urholkade. Jobben försvinner inte heller på grund av automatisering och artificiell intelligens. Ingen kapitalist kan klara sig utan arbetare, ty det är arbetare som skapar (mer)värde åt kapitalisten. Skribenten Kajsa Ekis Ekman skrev om det i en minnesvärd text på ETC:s ledarsida: ”Alla vi löntagare, oavsett om vi är gruvarbetare eller programmerare, jobbar några timmar gratis om dagen för att öka kapitalets vinster. Detta gratisarbete är kapitalismens själva dna.”

Kapitalismen ändrar sin karaktär, det håller jag med om. Lösningen på det är inte medborgarlön. Lösningen på det problemet – som jag och många andra har argumenterat för – är fördelning av arbetet. Sex timmars arbetsdag ska inte bara ge mer frihet till människor, utan även ge en chans för alla människor att gå till ett arbete, det om något vore att aktualisera arbetarrörelsens viktigaste paroll ”arbete till alla”.