En klyscha som upprepats till leda sedan de brutala terrordåden i Paris är att ett demokratiskt samhälle alltid kommer att vara sårbart för terrorism.

”I vårt öppna samhälle så går det inte att lämna några garantier” om att liknande attacker inte kan inträffa igen, sa Säpo-chefen Anders Thornberg på en pressträff förra veckan.

På nyhetssajten Kit skriver journalisten Martin Schori att Frankrike drabbats för att man liksom Sverige valt att vara ett öppet samhälle, snarare än en hårt bevakad polisstat. ”Då är vi sårbara för den här typen av attacker”, menar han.

Även Finlands president Sauli Niinistö har slagit fast att Frankrike i egenskap av ett öppet samhälle är sårbart för ”barbariska handlingar”.

Tanken är förmodligen att vi ska hämta tröst och kraft i övertygelsen att vi drabbas på grund av våra demokratiska ideal – att det är för ett gott och ädelt syfte som vi tvingas uthärda den ondska som manifesterades på gatorna i Paris i helgen.

Men föreställningen att vi drabbas av terrorism för att vi har valt att leva i öppna samhällen är felaktig och i värsta fall farlig. Det outtalade antagandet att mer övervakning och tummande på rättssäkerhet och demokratiska principer kan göra oss säkrare riskerar nämligen att leda helt fel.

Till att börja med borde det vid det här laget vara uppenbart för alla att inte ens polisstater utan varje form av rättssäkerhet kan skydda sig fullständigt mot terrorism. Tvärtom är det ofta i sådana samhällen som flest terrorister genereras och extrema ideologier lättast får fotfäste. Diktaturer som Egypten och Saudiarabien är inte säkrare än Sverige, trots massiva säkerhetsapparater som opererar nästan helt utan restriktioner.

För det andra spelar varje övertramp som begås i vår strävan att skydda oss från nya attacker extremisterna rakt i händerna. USA:s olagliga inspärrande av påstådda terrorister i åratal utan rättegång på Guantanamo-basen och CIAs hemliga fångtransporter kors och tvärs över världen – i samarbete med stater i Europa – legitimerar en ideologi som säger att väst bedriver ett ”krig mot Islam”.

För det tredje måste vi alltid räkna med risken att de befogenheter som vi ger våra stater i jakten på terrorister kan komma att användas i helt andra syften. Nyligen avslöjades att den tyska underrättelsetjänsten BND hjälpt amerikanska NSA att spionera på europeiska ambassader, politiker och företag. När säkerhetstjänster ohämmat spionerar på tunga politiska makthavare så kan man undra vad som skulle avhålla dem från att spionera på vanliga medborgare eller politiska aktivister.

I Storbritannien får den som uttrycker sympatier med Islamiska staten i sociala medier numera räkna med risken att skaka galler. Men det är inte bara terrorsympatisörer som drabbas av den nya övervakningsivern. De senaste tre åren har över 20 000 britter granskats av myndigheterna för uttalanden som de gjort online, enligt uppgifter som tidningen The Independent begärt ut.

Bland de som dömts finns en kvinna som skrivit att premiärminister David Cameron har ”blod på sina händer” och en tonåring som skrev att brittiska soldater som dör i Afghanistan kommer att hamna i helvetet på grund av sina övergrepp mot civila.

Somliga vill nu införa liknande lagstiftning i Sverige. Men den typen av åtgärder riskerar inte bara att bli kontraproduktiva, genom att de som fängslas blir ideologiska martyrer. Det förefaller också ytterst oklokt att ge sådana befogenheter till staten samtidigt som ett parti vars företrädare vill åsiktsregistrera journalister och vars ivrigaste anhängare regelbundet hotar och trakasserar meningsmotståndare är landets tredje största parti och i värsta fall kan sitta i regeringsställning om några år.

När rädslan och ilskan breder ut sig är det viktigare än någonsin att upprepa att det öppna samhället inte är vår fiende och att säkerhet och frihet inte är varandras motsatser. Tvärtom förblir öppenheten och demokratin vårt främsta försvar mot extrema ideologier.