Farliga lögner om islam och radikalisering | Fria.Nu
Per Björklund

Inledare


Per Björklund
  • Militärkupper, ockupationer och krig spär på radikalisering.
Fria Tidningen

Farliga lögner om islam och radikalisering

För att bekämpa fundamentalismen ideologiskt måste vi erbjuda en trovärdig analys som kan locka unga muslimer från islamisternas konspirationsteorier och propaganda, skriver Per Björklund.

Efter terrordåden i Paris har debatten om jihadismens rötter återigen blossat upp. Samtidigt som många journalister och politiker är noga med att poängtera att majoriteten av världens muslimer inte stödjer terrorism, så envisas somliga debattörer med att utmåla islam i allmänhet som problemet.

I nyhetspanelen i P1:s Godmorgon, världen! i söndags hävdade den borgerliga debattören Carl Rudbeck att terrorgruppen IS har ett utbrett stöd bland svenska muslimer. Och tänk om bara en procent av världens 1,5 miljarder muslimer ansluter sig till IS ideologi - då finns det miljontals jihadister! utropade Rudbeck förskräckt. Därefter hävdade han att kristendomen och islam befunnit sig i konflikt i 1400 år.

På Svenska Dagbladets ledarsida ifrågasätter Ivar Arpi i sin tur om ”vanliga muslimer” i Sverige verkligen är så ”vanliga.” Som belägg för sina funderingar hänvisar han till en holländsk studie som påstås visa att ”uppfattningar som i regel anses tillhöra radikal islamism verkar vara mer utbredda än man tidigare trott” bland europeiska muslimer. Därför kommer ”problemet med radikal islamism” inte heller att försvinna i första taget, enligt Arpi.

Det finns dock stora problem med att dra sådana slutsatser utifrån den holländska studien, som letts av sociologen Ruud Koopmans och bygger på intervjuer med 9000 självidentifierade muslimsk med bakgrund i Turkiet eller Marocko, samt en kontrollgrupp av infödda som identifierar sig som kristna.

Det är förvisso väldigt oroande och allvarligt att många muslimer i studien ger uttryck för djupt konservativa och reaktionära värderingar som antisemitism eller homofobi. Och det är rent tragiskt att 54 procent av de tillfrågade tror att väst är ute efter att ”förgöra Islam”. Men det säger inte särskilt mycket om varför unga människor är beredda att offra sitt liv för det heliga kriget.

Det blir uppenbart när man titta på hur studiens kontrollgrupp svarat. Det är visserligen färre som ger uttryck för antisemitism (9 procent) eller tror att islam är ute efter att förstöra västvärlden (23 procent). Men med tanke på att det finns många fler kristna än muslimer i Europa borde det ändå finns betydligt fler potentiella kristna terrorister än muslimska.

Den korrekta slutsatsen att dra från studien är alltså att det krävs mer för att förklara varför människor radikaliseras och ansluter sig till militanta grupper. Att växa upp i en konservativ miljö och ha reaktionära åsikter räcker uppenbarligen inte. Ett väldigt talande exempel på hur ytligt intresset för religion faktiskt kan vara för unga jihadister är de båda britterna Yusuf Sarwar och Mohammed Ahmed, som innan de reste för delta i strider i Syrien beställde böckerna Islam for Dummies och The Koran for Dummies på nätet.

Det är nu det blir lite knepigt för debattörer som vägrar att alls erkänna socioekonomiska faktorer som orsak till radikalisering, och än mindre prata om den stora elefanten i rummet: människors upplevelser av väpnade konflikter som pågått i åratal, skördat hundratusentals liv och drivit miljoner på flykten.

När utrikesminister Margot Wallström i en intervju råkade antyda att den decennier långa Palestinakonflikten bidrar till att människor radikaliseras ledde det till en mindre storm i sociala medier – och Sverige ambassadör kallades upp till israeliska UD. Enligt Göteborgs-Postens politiske redaktör Alice Teodorescu är sådana förklaringar lika absurda som att hävda att våldtäktsoffer får skylla sig själva om de bär kort kjol, eftersom de ”fråntar förövaren ansvaret över de egna handlingarna”.

Det är så klart kvalificerat trams. Att påpeka att radikalisering alltid äger rum mot bakgrund av en upplevd orättvisa är inte detsamma som att ”legitimera” det militanta grupper gör.

Att påpeka hur polisrepression mot medborgarrättsrörelsen i USA, Ku Klux Klans härjningar och mordet på Martin Luther King bidrog till att en del svarta politiska aktivister under 60- och 70-talet radikaliserades och blev allt mer militanta innebär inte att vi accepterar deras metoder.

Att påpeka att USA:s bombmattor över vietnamesiska byar bidrog till att radikalisera många vänsterungdomar i väst 70-talet innebär inte att vi moraliskt accepterar Röda armé-fraktionens väpnade aktioner i Västtyskland.

På samma sätt går det inte att blunda för sambandet mellan radikalisering av unga muslimer runt om i världen och de människoskapade katastrofer som drabbat en lång rad länder med övervägande muslimsk befolkning det senaste årtiondet, ofta med västvärldens aktiva eller indirekta stöd: Israels allt intensivare fördrivningspolitik mot palestinierna och USA:s brutala invasion av Irak. Assadregimens blodtörstiga krig mot sitt eget folk och militärkuppen i Egypten som dödade miljontals människors hopp om frihet. Saudiarabiens vettlösa bombkampanj mot Jemen och det långvariga stödet till regionens diktaturer. Och så vidare.

Ideologi är självklart centralt för radikalisering. Men den som verkligen vill förstå hur sådana processer går till måste göra en betydligt mer intelligent omvärldsanalys än den Ivar Arpi eller Alice Teodorescu tycks kapabla till.

Till exempel måste vi fråga oss hur det kommer sig att unga människor som för någon generation sedan kanske hade gått med i någon marxistisk organisation idag istället ansluter sig till det heliga kriget? Varför har radikala islamistiska grupper i stort sett ersatt de sekulära vänstergrupperingar som en gång dominerade inte minst den palestinska motståndsrörelsen?

Att den frågan är kontroversiell är inte så konstigt. För att besvara den måste vi nämligen prata om hur väststödda diktaturer i det närmaste utrotat den sekulära oppositionen i land efter land i Mellanöstern, samtidigt som statliga medier ofta vräker ur sig antisemitiska och xenofoba konspirationsteorier.

Vi måste prata om hur en av USA:s viktigaste allierade – Saudiarabien – med sina oljepengar sprider en reaktionär ideologi i hela den muslimska världen. En ideologi vars syfte från början och slut är att legitimera den saudiska kungafamiljens envälde över den arabiska halvöns oljerikedomar.

Vi måste prata om hur västvärlden spätt på religiösa motsättningar genom att spela ut folkgrupper mot vandra, inte minst i Irak, och styvnackat försvara Israels rasistiska koloniseringspolitik.

Och vi måste prata om hur många av gärningsmännen bakom de senaste årens islamistiska terrordåd i Europa växt upp i segregerade områden och varit inblandade i vanlig kriminalitet - de socioekonomiska faktorer som högljudda debattörer idag vill förtiga.

Genom att vägra att diskutera de verkliga faktorer som bidrar till radikalisering spär högerdebattörer som Arpi och Teodorescu i själva verket på motsättningar. Dels genom att peka ut muslimer som en särskilt våldsbenägen grupp. Dels genom att indirekt stödja islamisternas analys av ”kriget mot terrorismen” som ett kulturkrig mellan väst och islam.

Många pratar om att religiösa samfund måste ta ett större ansvar för att bekämpa militanta ideologier, men det talas sällan om det så kallade majoritetssamhällets ansvar. För att effektivt bekämpa fundamentalismen på ett ideologiskt plan måste vi erbjuda en trovärdig analys som kan locka unga muslimer från islamisternas konspirationsteorier och propaganda - snarare än förneka eller batellisera de orättvisor som många muslimer upplever sig drabbade av.

Det kräver inte minst att vi pratar mer om de materiella och geopolitiska grunderna för Mellanösterns konflikter. Och mindre om dem som krig mellan folkgrupper, kulturer och religioner.

[email protected]

Annons

© 2019 Fria.Nu