Tam version av Millenniumvärlden | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Det som inte dödar oss
Författare: David Lagercrantz
Förlag: Norstedts

  • David Lagercrantz skriver med känsla för Stieg Larssons värld.
Fria Tidningen

Tam version av Millenniumvärlden

Vad kritikerna än vill säga om litterär nivå framstår släppet av den nya Millenniumboken som årets stora kulturhändelse. Uppvärmningen har varit full av konflikt och förväntan. Många kulturjournalister är heligt förbannade över de regler Norstedts satte upp för intervjuer och recensioner, vissa valde att helt bojkotta spektaklet.

Samtidigt, i en annan ände av journalistiken skapade Upsala nya tidning en grotesk spegelbild av förlagsekonomin, genom att liverecensera ett för tidigt släppt exemplar av boken. En oemotståndlig chans för en kultursida att nå världsberömmelse måhända. Men det gav inte någon vidare klarhet i hur den nya Millenniumboken verkligen är.

Så, efter att ha läst Det som inte dödar oss kan jag konstatera att David Lagercrantz tycks ha tagit sig an sin uppgift med de bästa intentioner. Han har skapat en berättelse med utrymme för de gamla, kända karaktärerna, skapat nya färgstarka personligheter och sytt ihop en matematisk intrig som håller måttet.

Mikael Blomkvist och hans tidskrift Millennium är på dekis. Kvalitetsjournalistiken lönar sig inte och en hetskampanj mot Mikael själv gör att hela hans yrkestillvaro är i gungning. Samtidigt gör Lisbeth Salander avancerade dataintrång. Hon tycks leta efter något, men tar hon inte allt för stora risker?

I centrum för handlingen står forskaren Frans Balder, expert på artificiell intelligens. Hans forskning kan förändra världen och många företag vill komma åt den. En tidigare version av hans modell har också blivit stulen och spåren löper till företaget Solifon och den amerikanska signalspaningen NSA. Trådarna löper sedan vidare mot Ryssland. Plötsligt är både Lisbeth Salander, Mikael Blomkvist och Frans autistiske son August inblandade.

Den kanske största förtjänsten i Det som inte dödar oss, måste vara hur David Lagercrantz skapat sina nya karaktärer. De bär Stieg Larssons signum och de står ut som tecknade seriefigurer. Här är ingen bara smart, han är mest intelligent i hela världen. Det räcker inte med att vara savant, utan dessutom är man världsunik sådan. Det räcker inte med att vara snygg, man är så vacker att man bygga ett brottsimperium kring sitt utseende.

Han gör också Lisbeth Salander rättvisa, men det är ändå personteckningen av henne som blottar en av de stora bristerna i den nya Millenniumberättelsen. Här framstår Lisbeth Salander inte längre som en gåta, utan en person vi känner och återvänder till. Tidigare har frågorna kring hennes historia varit en minst lika intressant och spännande del som själva kriminalhistorien.

Där finns en stark potential i Lisbeths tvillingsyster Camilla, en tråd som David Lagerctrantz plockar upp. Och här kunde han ha skapat ett mysterium som nystades fram, precis som vi lärt känna Lisbeth tidigare. Istället dyker hon upp och blir förklarad och därmed förlorar hon, trots ett intressant psykologiskt djup, den mytomspunna Lisbeths aura.

Den komplexitet, som upprätthöll spänningen på olika plan, framstår alltså som en av Stieg Larssons stora styrkor, och den saknas här. David Lagercrantz har helt enkelt skrivit en betydligt rakare och mer endimensionell berättelse.

Det som inte dödar oss är ändå väl förankrad i brännande samhällsfrågor, främst artificiell intelligens och digital övervakning. Det är så klart Stieg Larssonskt, men den digitala övervakningen, som på ett sätt hamnar i centrum när Lisbeth Salander gör ett intrång på NSA, är mer av en spelplan för berättelsen. David Lagercrantz väljer att inte beskriva vad övervakningen kan innebära för den vanliga medborgaren eller de politiska rörelserna, han borrar inte vidare i hur en sann digital frihet kan se ut. Han skriver snarare fram en privat paranoja ur detta stoff.

Istället hamnar matematik och krypteringsalgoritmer i fokus för David Lagercrantz långa faktautläggningar. Det är att misshushålla med en stor politisk möjlighet i en roman som denna.

David Lagercrantz styrka är relationerna och de sköra mötena, inte minst mellan Lisbeth Salander och August. För mig har dock Stieg Larssons starka politiska patos alltid varit central för läsningen av Millenniumböckerna. Där fanns en aktivist, en folkbildande antirasist, som laddade sina berättelser med politisk kraft.

Jag vet inte var David Lagercrantz står politiskt och egentligen spelar det ingen roll. Men hans berättarröst har en betydligt ljummare ton, en stämma som passar perfekt in i den liberala, ekonomistiska ansatsen att sälja så många böcker som möjligt till en bredare publik.

Det är synd, och det får mig att sakna Stieg Larsson mer än någonsin.

Boken ger i sig ingen fingervisning om det skulle vara rätt eller fel att låta en ny författare fortsätta berättelsen om Lisbeth Salander. David Lagercrantz tycks ha skrivit Det som inte dödar oss med stor respekt och kärlek till Stieg Larssons verk. Samtidigt önskar jag mig mer och mer att Lisbeth Salander skulle släppas fri från förvaltarnas bojor.

Hon har blivit en superhjälte i många läsares tjänst. Pengarna räcker redan mer än väl till Expo och att bli en förlagens handelsvara klär henne inte alls. Bättre vore att lämna över henne med öppna armar till den växande rörelsen av fan fiction. Så skulle Millenniumvärlden äntligen kunna växa till sina rättmätiga proportioner. Låt Lisbeth Salander bli allas vår hämnare.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2018 Fria.Nu