Den tionde april 1970 ställdes den kvinnliga konstnären Ester Hennings verk ut på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Den 83-åriga konstnärinnan hade då vårdats på olika institutioner för sin schizofreni sedan 1916. Hon hade precis varit på väg in i en konstnärsvärld som nästan totalt dominerades av män när hon insjuknade. Två av hennes bronsstatyer fanns på vykort och hon hade intervjuats av tidningen Idun, som pekat ut henne som ett löfte för framtiden. Tyvärr skulle framtiden komma att se helt annorlunda ut. Istället för en offentlig karriär fick Ester måla sina tavlor bakom stängda dörrar på Beckomberga, där hon fått hjälp av en kurator som insåg att hennes talang var för stor för att ignoreras. Utställningen på Liljevalchs blev hennes stora genombrott och hennes målningar finns nu på både Nationalmuseum, Moderna Muséet i Stockholm och hos privata samlare.

I romanen Drömmen om Ester skildrar Anna Jörgensdotter Esters försök att nå ut med sin konst i ett samhälle där kvinnors talang betraktas som betydligt lägre stående än männens. Många kvinnliga konstnärer nedvärderades av sin samtid och fick inte upprättelse förrän långt senare. För Ester Hennings del förvärrades situationen av att hon var fattig och helt saknade medel till att resa till Paris, dit många andra svenska konstnärer flyttade för att utbilda sig och skaffa kontakter. Ester var dotter till en fattig skomakare uppe i Mora och pengarna hon tjänade som piga räckte knappt till hennes eget uppehälle. Trots det lyckades hon ta sig till Stockholm 1911 och studera på konsthantverkslinjen samtidigt som hon försörjde sig som diskerska och syflicka.

Med sig i bagaget hade Ester det nedsättande omdöme som hon fått av den kände konstnären Anders Zorn, som bott i närheten av hennes föräldrahem i Dalarna. Zorn hade använt all sin pondus och sin status som manligt geni och nationalikon när han nedvärderade några av Esters målningar som hon vågat visa honom. Ester ältade mötet med Zorn hela livet, men gav aldrig upp tron på sin egen talang och förmåga. Inte ens när hon tvångsintogs bröts hennes kreativitet och när hon efter tjugo års målande på väggar, golv och möbler till sist fick hjälp med material och uppmuntran, kunde hon fortsätta utveckla sig själv som konstnär.

Jag har alltid varit förtjust i Anna Jörgensdotters prosa som från debuten med Pappa Pralin 2002 och uppföljaren Bergets döttrar 2009 känts elastisk, suggestiv och bildrik. I Drömmen om Ester visar hon igen prov på sin fantastiska förmåga att skriva på flera olika nivåer. Hon tydliggör Esters samtid genom infogade brev, nyhetshändelser och tidstypiska kommentarer, medan konstnärinnans själsliv skildras i lite vaga, febrigt drömska sekvenser som ligger nära poesin. Genom att skickligt fläta ihop de grundläggande elementen i sin berättelse skapar Anna Jörgensdotter en nyanserad bild av en människa som kämpar för sitt konstnärskap i ett samhälle fyllt av fördomar och orättvisor. Ett problem som tyvärr fortfarande känns lika relevant.