Ekonomiforskare: Kapitalismen behöver fattig arbetskraft | Fria.Nu
  • Arbetslöshet har sedan industrialiseringens början varit den enskilt största förklaringsfaktorn i variationen av socialhjälpstagande, menar Broström.
Fria Tidningen

Ekonomiforskare: Kapitalismen behöver fattig arbetskraft

Utanförskap, bidragstagare och socialt marginaliserade grupper – beskrivningarna av de som står utanför arbetsmarknaden är många. Forskaren Lovisa Broström saknar en klassanalys och en debatt om varför kapitalismen behöver arbetslösheten för att blomstra.

Utanförskapet lanserades som begrepp av alliansen inför valet 2006 och blev snabbt en framgångsrik markör för att förklara utvecklingen på arbetsmarknaden. Sedan dess har åtskilliga politiker argumenterat för att konfliktlinjen i samhället går mellan de som har arbete och de som står utanför. Arbetare ställs ideligen mot bidragstagare och jobblinje sätts i kontrast till utanförskap. Lovisa Broström är forskare i ekonomisk historia – hon vänder sig emot polariseringen i debatten och vill lyfta diskussionen till en strukturell nivå som istället tar fasta på klasskampen. Genom sin forskning vill hon visa att arbetslösa socialhjälpstagare ständigt har fungerat som en motor i det kapitalistiska systemet.

– Jag utgår från en marxistisk teori som pekar på att utanförskapet är själva hävstången i kapitalet, eftersom de som står utanför arbetsmarknaden utgör en ständig konkurrens mot de som arbetar. På så sätt hålls lönerna nere eftersom det alltid finns en ständig arbetskraftsreserv, säger hon och fortsätter:

– Med den analysen blir arbetslösa socialhjälpstagare en central grupp för samhället som inte på något sätt står utanför systemet utan snarare är en förutsättning för att det ska fungera.

Lovisa Broström har i sin avhandling utgått ifrån Karl Marx teori om en industriell reservarmé, som menar att det hela tiden behövs en fattig, flexibel arbetskraft som alltid är redo att konkurrera om jobben och som står utanför arbetsmarknaden i tider av lågkonjunktur. I sin avhandling, som sträcker sig mellan åren 1913 och 2012, har hon jämfört andelen arbetslösa med det antal personer som har fått socialhjälp och kan konstatera att sambandet är tydligt genom hela tidsperioden. I avhandlingen konstaterar hon att arbetslöshet ständigt har varit den enskilt största förklaringsfaktorn i variationen av socialhjälpstagande. Trots det har forskningen kring fattigdom och socialhjälp genom historien framför allt fokuserat på livsstilsfaktorer och individens roll istället för att söka förklaringar i det ekonomiska systemet.

– I tidigare forskning kring socialhjälp pratar man väldigt mycket i termer av social marginalisering och utsatthet – man pratar om att människor står utanför arbetsmarknaden men ger inga förklaringar till varför. Istället lägger man fokus på livsstilsfaktorer och hävdar att fattigdom kan variera över tid. Det har inte så mycket att göra med det ekonomiska systemet utan mer med var man befinner sig i livet, säger Lovisa Broström.

Hon menar att kopplingen ändå är tydlig. Redan i de tidiga fattigvårdsutredningarna från början av 1900-talet understryks att industrins utveckling proletariserade människor och skapade en befolkning som var beroende av fattigdomsstöd då deras enda försörjningsmöjligheter var lönearbete. Tidigare hade människor försörjt sig på jordbruk och var inte så beroende av konjunkturens upp- och nedgångar. Men med industrialiseringen blev många istället beroende av lönearbete och i början av 1900-talet var andelen personer som fick sin försörjning genom socialhjälp störst i de kommuner som hade ett utpräglat säsongsarbete, där behovet av arbetskraft varierade och där arbetslösheten var hög. Framför allt var det kvinnor och äldre, som stod utanför arbetsmarknaden, som var mest sårbara och utgjorde den största delen av den industriella reservarmén.

Men detta var innan den universella välfärdsmodellen gjorde entré i svensk politik. I och med högkonjunkturen på 1950-och 60-talen kunde industrin blomstra och arbetslösheten sjönk till rekordlåga nivåer. Samtidigt utvecklades ett starkt välfärdssystem, med pensionssystem och socialförsäkringar, något som reducerade den industriella reservarmén till nära noll. Sverige blev känt internationellt för att ha hittat den gyllene medelvägen mellan behovet av en flexibel arbetskraft på en kapitalistisk marknad och välfärdsstatens mål att skydda befolkningen från social utsatthet.

– Sverige hade hittat den gyllene vägen och man blev med ens den internationella socialdemokratins hopp – för att man lyckades ge sken av att det går att balansera det här, säger Lovisa Broström.

Men ganska snart började sprickor i systemet att visa sig och den gyllene medelvägen knakade i fogarna. I och med industrins nedgång och marknadens förändrade behov av arbetskraft på 1970-talet började återigen en ny reservarmé byggas upp, den här gången bestående av unga, invandrade män, som blev arbetslösa när de klassiska industrijobben försvann. En utveckling som har fortsatt fram till i dag.

– Från att ha varit äldre, ensamstående kvinnor på landsbygden är det i dag unga, icke-vita män i städerna som utgör den här arbetskraftreserven. Det kan kopplas till hur industrisamhället har utvecklats, där en minskning av de klassiska industriarbetena har skett, ett område där män traditionellt har varit överrepresenterade.

Lovisa Broström säger att det sedan början av 1990-talet har varit tydligt att försämringar på arbetsmarknaden är förklaringen till varför allt fler arbetslösa tvingas leva på socialhjälp. Legaliseringen av bemanningsföretag och anpassningen till en mer flexibel arbetsmarknad har gjort det enklare att anställa människor på tillfälliga och tidsbegränsade kontrakt. När alliansen kom till makten 2006 ledde försämringar inom socialförsäkringsområdet, där man sänkte ersättningen och införde hårdare kvalificeringskrav, till att andelen arbetslösa som levde på socialhjälp nådde rekordhöga nivåer. Samtidigt har också den politiska retoriken bestått i att hela tiden framhäva skillnaderna mellan arbetare och arbetslösa.

– Det är väldigt lätt att göra en retorisk poäng av att bidragstagare och arbetare har olika intressen. Man sänder ut två budskap – det ena är att om du är arbetslös så ska du in i samhället fort som sjutton och det andra är att om du blir arbetslös då kommer det inte bli kul. Men genom att göra det sämre för arbetslösa försämrar man i själva verket hela gruppens position på arbetsmarknaden – därför menar jag att arbetslösa och arbetstagare har gemensamma intressen och skulle vinna på att organisera sig tillsammans.

Den ständiga polemiken i debatten där arbetstagare ställs mot arbetslösa och där utanförskap sätts i kontrast till jobblinje har lett till att det är enkelt att vinna billiga politiska poänger, menar Lovisa Broström. Det i sin tur har spelat antipartier som Sverigedemokraterna i händerna.

– Sverigedemokraterna håller på att bli det populäraste partiet bland LO-medlemmar eftersom man i dag ser en väldigt hård konkurrens om arbetskraften. Det är lite mentaliteten ”dom kommer hit och tar våra jobb och sänker våra löner”. Det är ett klassiskt marxistiskt problem när arbetare ställs mot varandra – här har vi en industriell reservarmé som konkurrerar om jobben. På det sättet är det väldigt lätt att slå politiskt mynt av den konflikten och skapa antipartier som erbjuder förenklade lösningar.

Traditionellt har arbetares kamp för bättre villkor förts genom organisering, men under senare år har fackförbundens medlemsantal rasat. Lovisa Broström säger att fackförbunden inte har hängt med i utvecklingen och att man fortfarande är fast i bilden av att den traditionella fackmedlemmen är en industriarbetande man, detta trots att arbetsmarknaden ser fundamentalt annorlunda ut i dag. Många som arbetar är bemanningsanställda med tillfälliga kontrakt och för dessa behövs andra lösningar.

– Jag tycker att fackförbunden måste bli bättre på att stå upp för de här grupperna, bland annat genom att inte gå med på sänkta ingångslöner för unga personer och därmed bedriva underbudspolitik. Fackföreningarna behöver kanske också föra en radikalare kamp som inte syftar till att jobba med försäkringar och förmåner utan mer tar fasta på lika rättigheter för alla som är på arbetsplatsen, oavsett anställningsform.

I framtiden ser Lovisa Broström att otrygga anställningar kommer att öka och att den industriella reservarmén kommer att bli allt större.

– Den här utvecklingen har smugit sig på jättelänge och kommer att fortsätta. Det sker en vidare uppluckring av välfärdsstaten med en allt större grupp som hamnar utanför, både på arbetsmarknaden och i socialförsäkringssystemet. Det kommer tyvärr att bidra till att den industriella reservarmén växer.

Annons

Rekommenderade artiklar

AIK gör slut med Pride

Pride

”Hade varit schysst om AIK ville göra slut med homofobin istället”, säger Prides presschef.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu