Populistiska utspel stoppar inte terrorismen | Fria.Nu

Debatt


Robert Nilsson
  • IS-soldater poserar på ett stridsflygplan efter att ha tagit över en flygbas i Raqqa, Syrien, i augusti 2014.
Fria Tidningen

Populistiska utspel stoppar inte terrorismen

Krav på hårdare tag mot ”terrorresor” skymmer diskussionen om långsiktigt, förebyggande arbete, skriver Robert Nilsson.

Allt fler uppmärksammar Daesh/IS. Anledningen är ju givetvis den senaste tidens terrorattentat. Vi förfasas samtidigt som vi dras till filmer som distribueras av Daesh. Halshuggningar och avrättningar. Våldets estetik har alltid lockat oss - vi fascineras av det, samtidigt som vi känner avsky inför det.

Mer eller mindre inflytelserika röster kräver hårdare tag mot personer som låter sig rekryteras till Daesh/IS:

– Lås in dem och kasta nyckeln!

– Utvisa dem på livstid!

Representanter för staten har hörsammat kraven och aviserat en rad åtgärder, bland annat att så kallade terrorresor ska kriminaliseras.

Ta kraven om fråntagande av medborgarskap och utvisning. Bortser vi från att en sådan åtgärd skulle bryta mot både svensk grundlag och internationell rätt - som stipulerar att ingen får göras statslös - så finns i argumentet en särskild märklighet.

Ett syfte med fängelsestraffet är att samhället och dess invånare ska skyddas från fortsatt brottslighet. Utvisningsargumentet får ju till följd att den dömde terrorbrottslingen utvisas. I värsta fall till det land i vilket brottslingen begick sitt brott. En terrorbrottsling döms för ett brott - t.ex. folkmord - och skickas tillbaka till brottsplatsen. Ur skyddssynpunkt är detta således ett ogenomtänkt argument. Det är som att skicka hem en dömd hustrumisshandlare till hans fru.

Tittar vi på argumenten för långa fängelsestraff, så är det dåligt i både allmän- och individualpreventivt hänseende.

Allmänprevention är den aspekt i straffteorin som tar fasta på straffets avskräckande effekt på samhället och dess invånare. Det är svårt att tänka sig att ens ett långt fängelsestraff skulle avskräcka någon som gått så långt i sin radikalisering att hen är beredd att delta i krig med livet som insats. Professorn Daniel S. Nagins forskning visar att fängelsestraff inte har någon allmänpreventiv effekt.

När det gäller den individualpreventiva aspekten - d.v.s. förebyggandet av att den intagne återfaller i brott - så har Nagins forskning visat på att effekten är lika med noll. Återfallsrisken snarare ökar.

Varför framhärdar många trots det i att staten ska agera utan pardon?

Delvis har det att göra med hur vi känslomässigt tenderar att reagera på brottslighet och det vi anser vara brottslingar. De ska straffas - inte gullas med. Opinion för hårdare straff är inte ett nytt fenomen. Debatten var likadan under de så kallade värstingresorna under 90-talet. Även då präglades debatten av omedelbar behovstillfredsställelse och krav om hårdare tag.

För några år sedan presenterades rapporten ”Bättre stämma i bäcken än i ån”. En slutsats var att det rådde en kortsiktig syn vad gäller samhällsinsatser på det här området. Författarna efterlyste långsiktighet och en mer humanistisk syn. En konkret lösning var att tillämpa ekonomiska beräkningsmodeller som tog fasta på vad utanförskap och marginalisering kostar, på lång sikt. Kostnaden för en fängelseplats ligger på 1600 till 5000 kronor per dygn. Frivårdspåföljd och fotboja kostar 500 kronor.

Trots de höga kostnaderna och den brottspreventiva ineffektiviteten, så kräver ändå flera röster att terrorister ska dömas till långa fängelsestraff. En förklaring till ges av historikern Yval Harari. Harari ser terrorism som teater, där terrorister är teaterregissörer som snarare regisserar terrorattentat enligt dramaturgiska riktlinjer än militära. En aspekt som Harari tar upp är den moderna statens funktion: dess förmåga att se till att det offentliga rummet är befriat från politiskt våld. Denna funktion utgör en väldigt stor del av grunden för statens legitimitet.

Paradoxalt innebär det att ju mer sällan politiskt våld förekommer desto större genomslag har ett politiskt våldsdåd när det väl händer i den här typen av stater.

Terrorattentatets drama iscensätts via nyheter och dylikt. Det blodiga dramat får människor att tvivla på statens förmåga att fylla sin funktion: att pacificera det offentliga rummet. Eftersom denna funktion är central för legitimiteten, riskerar statens legitimitet att minska i allmänhetens ögon.

Hos staten uppstår således ett behov av att återskapa förtroendet för dess funktion och i förlängningen legitimiteten. Detta görs genom att staten själv tillämpar åtgärder som gör sig bra på offentlighetens scen. Allt enligt samma sorts dramaturgiska principer som terroristerna använder. Harari nämner George W. Bushs War on terror - ett krig som mobiliserade hela den amerikanska stridsmakten. På bästa sändningstid. Ingen skulle behöva tvivla på den amerikanska statens funktion och legitimitet.

På samma sätt förhåller det sig med staters agerande mot terrorister. Budskap om nya terrorlagar, långa fängelsestraff, övervakning, gryningsräder, sprängda terrorceller och repressiva åtgärder når ut på ett annat sätt än prat om förebyggande arbete mot sådant som gör att människor låter sig rekryteras till terrororganisationer. Dessa åtgärders syfte är inte att långsiktig problemlösning - utan snarare att snabbt återställa legitimiteten hos staten.

Den ”oheliga alliansen” mellan populistiska krav och statens eftergifter är att den statliga repressionen förstärker känslor av utsatthet hos grupper som blir föremål för den. Det skapar i sin tur en ännu bättre jordmån för rekrytering till terrororganisationer - vilket också är deras syfte.

I debatten betecknas ofta argument för brottsprevention i form av vård som naiv godhet, ibland under den pejorativa beteckningen ”snällism”. Ambitionen att förstå terrorhandlingars orsaker och omständigheter görs till ursäktanden av terrorhandlingar.

Ofta avkrävs individen ansvar. Orsaken till detta är givetvis ideologisk. Att erkänna radikalisering och rekrytering till terrororganisationer som ett samhällsproblem vore att erkänna att staten ska anförtros större resurser att agera.

Radikalisering och rekrytering till våldsbejakande extrema organisationer bottnar i samhälleliga omständigheter. Visst, där finns individuella orsaker, men orsakerna står också att finna i samhället.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2020 Fria.Nu