• Professor bell hooks intersektionella perspektiv börjar ta mer plats i svenska medier.
Fria Tidningen

Hon skapar sprickor i maktens språk

Anna Remmets porträtterar den afroamerikanska feministen och teoretikern bell hooks som kämpar för att ge röst åt de marginaliserade.

Det är först på senare tid som bell hooks har fått utrymme i den feministiska debatt som ryms i svenska medier. Här hänvisas det annars ofta till europeiska feminister som Simone de Beauvoir och suffragettrörelsen, vilka riktade sig till den vita, relativt privilegierade kvinnan och exkluderade resten.

När Gloria Watkins (född 1952) lämnat sin lantliga och fattiga hemort i amerikanska Södern för att gå på college och studera feminism upplevde hon snart att det ”systerskap” som hon haft så höga förväntningar på visade sig bestå av vita medelklasskvinnor. Deras intressen var inte alltid relevanta för alla. Men i flera av sina böcker beskriver hooks hur afroamerikanska och andra rasifierade kvinnor förväntades ”stödja” kampen, utan att erbjudas minsta utrymme att påverka agendan utifrån sina verkligheter. Det fanns också en utbredd ovilja bland vita feminister att diskutera, eller ens kännas vid, att även de som liberala och ”progressiva” präglades av sina privilegier.

Kort sagt möttes Gloria Watkins av en nedslående blindhet inför hur patriarkatet och rasismen samverkade i rasifierade kvinnors liv. När hon uttryckte frustrationen för sin pojkvän, föreslog han att hon själv skulle skriva en bok som tog upp de frågor hon saknade i den feministiska debatten.

Blott 19 år gammal började så Gloria, under pseudonymen bell hooks, skriva på den bok som kommit att räknas som ett av de centrala verken för den som vill förstå feminism ur ett intersektionellt perspektiv: Ain’t I a woman: black women and feminism (1981).

Gloria hade älskat att skriva så länge hon kunde minnas, men i ett fattigt hem med många familjemedlemmar och sysslor hade sådant ofta ansetts vara ”slöseri med tid”. I den personliga boken Talking back: thinking feminist, thinking black (1989) beskriver hon sin uppväxt i det segregerade Södern. Barn som talade med vuxna utan att vara tilltalade var ingenting som uppmuntrades – särskilt inte om barnen var flickor. Sådant kallades ”talking back”, ungefär ”att vara uppkäftig” eller näsvis (mot en auktoritet). I Talking back berättar hon hur fick höra att hon var en ”Bell Hooks” efter att ha sagt emot en vuxen.

Så hette hennes gammelmormor, en kvinna som alltid sade vad hon tyckte och därför utmärkte sig i det lilla samhället. När Gloria började skriva på allvar gjorde hon namnet till sitt. Det representerade den modiga, röststarka sidan hos henne och förankrade henne i sin bakgrund i Södern. Namnet skrivs i gemener som en markering mot den anda av individualistiskt framhävande som hon menar präglar den akademiska och politiska världen. Därför använder hon också genomgående frasen ”jag förespråkar (”I advocate”) feminism”, istället för ”jag är feminist”.

Termen ”talking back” blev central för hooks. Den betecknar att som medlem av en marginaliserad grupp erövra en position som talande subjekt och tala med en ”röst” som utmanar och skapar sprickor i maktens språk.

Även om hooks började skriva Ain’t I a woman som 19-åring skulle det dröja flera år innan den blev färdig och publicerad. Först tyckte hon sig inte hitta sin röst. Hon insåg att det berodde på att hon försökte vända sig till alla grupper och hålla en ”pedagogisk” ton. Men egentligen ville hon skriva om afroamerikanska kvinnor för afroamerikanska kvinnor, utan att känna krav på att i vanlig ordning placera de vita läsarna i centrum genom att vända sig till dem med ambitionen att ”utbilda”.

Debutens titel syftar på det berömda feministiska tal som före detta slaven och aktivisten Sojourner Truth höll 1863 och boken är en historisk exposé som redogör för det rasistiska och patriarkala förtryck som afroamerikanska kvinnor utsatts för från slaveriet till våra dagar. Men hooks berättar också om alla radikala afroamerikaner som var aktiva redan på 1800-talet, men sorgligt nog trängts bort både i sin tid och i senare historieskrivning.

Ain’t I a woman gör också nyktert upp med den ännu förhärskande bilden hos många vita feminister att de vita kvinnorna i kvinnorättsrörelser som suffragetterna per automatik var antirasister. Faktum är att det ofta förhöll sig tvärtom. Även om de hade varit emot slaveriet motarbetade dessa grupper aktivt lika rättigheter för svarta och vita och exkluderade återkommande svarta kvinnor från sina sammankomster.

I senare böcker går hooks djupare in på feministisk teori, med utgångspunkten att feminism ska vara lättillgänglig men utan att den teoretiska ansatsen överges och blir antiintellektuell. Eftersom både det tankegods som finns i den västerländska kanon och utbildningsinstitutionerna i sig är rasistiska, patriarkala och hierarkiska, är det enligt bell hooks nödvändigt att aldrig tappa sitt kritiska och radikala förhållningssätt till utbildning. Utbildning har en subversiv potential, men kan aldrig bli subversiv om den bara används för att reproducera rådande maktstrukturer, skriver hooks i Talking back.

Själv håller hon ofta som en medveten strategi föreläsningar på den dialekt och med det språkbruk som användes i det Södern där hon växte upp. Eftersom hon inte anammat den akademiska maktens språk har hon fått höra att hon låter ”oförberedd” och ”oseriös”. Men hon ser detta som ett av många sätt att göra motstånd mot likhetstecknet mellan framgång och assimilering i den vita, patriarkala och kapitalistiska ordningen.

För hooks är dessa system tätt sammanflätade, och i Feminist theory: from margin to center (1984) kritiserar hon den liberala feminismen som inte ifrågasätter kapitalismen som system. I sin barndoms segregerade Södern minns hon en kollektivism som hon i Yearning: race, gender, and cultural politics (1990) beskriver som ett frö till ett alternativ till kapitalismen.

Det är inte svårt att tänka sig vita kritiker av kapitalismen, vilka utan egna erfarenheter av strukturell rasism skulle reducera det påståendet till en exotisk klyscha. Men bell hooks insikter och erfarenheter gör att hon kan lyfta en sådan aspekt utan att romantisera. Med stor kärlek berättar hon om modern, far- och mormodern och andra kvinnor, bland annat lärare, vilka utan några akademiska genusstudier i ryggen fick Gloria och andra flickor att känna sig värdefulla och omhuldade i det lilla samhället där alla kände alla.

Att växa upp i ett segregerat USA är enligt hooks en uppväxt i marginalen och det är den term som många postkoloniala tänkare använder för att beskriva den koloniserades position till kolonisatören som representerar centrum, eller hegemonin. I Feminist theory skriver hooks att den marginaliserade tvingas lära sig maktens världsbild, språk och koder medan ett kunskapsutbyte åt andra hållet inte sker.

Dessa ”dubbla synsätt” kan erbjuda en position för en subversiv och radikal motståndsrörelse med en helhetssyn som saknas i dagens mainstreamfeminism, vilken domineras av människor utan erfarenhet av en position i marginalen. I Yearning talar bell hooks om ett ”kontra-hegemoniskt” förhållningssätt, och det är något som genomsyrar hela hennes tankevärld. En helhetssyn och en radikal kritik av alla maktstrukturer är nödvändig för att skapa en antirasistisk, feministisk rörelse som har en sann, och med hennes ord, transformativ (”transformative”) potential.

Fakta: 

bell hooks

• Född 1952 som Gloria Watkins i Hopkinsville, Kentucky. Antog författarpseudonymen bell hooks som 19-åring efter sin gammelmormor.

• Feminist, aktivist och postkolonial teoretiker. Har varit professor i engelska vid City University i New York.

• Känd för bland annat Ain't I a woman: black women and feminism (1981), Feminist theory: from margin to center (1984), Yearning: race, gender, and cultural politics (1990) och Feminism is for everybody (2000). På svenska finns Allt om kärlek (Ordfront, 2004) och en text i antologin Postkolonial feminism 1 (Tankekraft, 2011).

• Aktuell i höst med en rad nyutgivningar på det akademiska förlaget Routledge.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu