Tony West är inte särskilt känd bland allmänheten. Men på Wall street hittar man knappast någon som inte vet vem han är eller har en åsikt om honom. ”Storbankernas nemesis” kallade New York Times honom i ett porträtt nyligen, och en kommentator i tidningen menade att ”vi skulle behöva hitta flera dussin Tony West och skicka honom på alla de stora bankerna och finansetablissemanget”.

West, som tills nyligen var nummer tre i USA:s justitiedepartement och är en personlig vän till Barack Obama, är strategen bakom de juridiska processer som ska fördela skuldbördan efter finanskrisen, vilket resulterat i ett antal uppgörelser i godo med amerikanska banker som annars hade hotats av åtal. I slutet av förra året accepterade JP Morgan böter på 13 miljarder dollar, i januari i år gjorde Citigroup upp för 7 miljarder dollar och i augusti kom vad som antas vara den sista stora överenskommelsen: Bank of America ska böta 17 miljarder dollar. Allt som allt har bankerna träffat uppgörelser med justitiedepartementet för runt 50 miljarder dollar.

Långt ifrån alla delar dock New York Times bedömning. Finansjournalisten Oliver Buddle skriver ”Wall street hatar inte West, de älskar honom. De kan bara inte uttrycka det än” och kallar hans juristteam för ”det mest korrupta någonsin”.

Baksidan av mångmiljarduppgörelserna är nämligen att ingen finansman ur USA:s bankvärld hittills dömts för något brott i samband med finanskrisen.

Jo, en. Kareem Serageldin, tidigare en av Credit Suisses chefer, dömdes tidigare i år till två och ett halvt års fängelse för att ha förfalskat bokföring på sin avdelning av banken år 2008. Av det fåtal bankchefer som blev föremål för förundersökningar var han den ende som erkände sig skyldig – en missbedömning, eftersom alla andra utredningar lagts ner eller inte hållit i domstol.

Det är ett rätt magert resultat med tanke på hur omfattande brottslighet som bedöms ha pågått åren innan den stora kraschen. Den amerikanska kongressens officiella rapport om finanskrisen använder ordet ”bedrägeri” 157 gånger, påpekar tidigare domaren Jed S. Rakoff i en lång artikel i New York Review of Books.

Krisen avslöjade många sorters finansiella oegentligheter, däribland pyramidscheman som Bernie Madoffs. Han, och ett par andra liknande brottslingar, dömdes till fleråriga fängelsestraff. Madoff verkade dock utanför de etablerade finansinstitutionerna. Men den sorts brottslighet som utlöste krisen begicks inom dem.

Under åren fram till 2007 beviljades bolån på falska grunder, med otillräcklig dokumentation, utan att ha undersökt låntagaren betalningsförmåga, eller med vilseledande information till låntagarna om lånets villkor och kostnader. Dessa lån såldes sedan vidare i uppstyckad och hopbuntad form som en ny form av ”finansiella produkter”.

I media beskrevs detta då som riskfyllt och olämpligt, men sällan som direkt kriminellt. Men Jed S. Rakoff påpekar att ”subprimelån, det vill säga lån av tveksam kvalitet, utgjorde säkerheten för värdepapper med kreditbetyget AAA [det högsta möjliga, reds. anm.]. Hur kunde denna transformation vara möjlig utan att någon ljög längs vägen?”. Enligt Rakoffs bedömning borde det alltså röra sig om en systematisk brottslighet från botten och upp till toppen i de amerikanska storbankerna – själva deras standardaffärsmodell förutsatte olagliga operationer. Likväl har alltså ingen fysisk individ – med undantag för den otursamme Serageldin – konstaterats gjort något olagligt.

Detta står i kontrast till skandalerna kring dotcom-bubblan i början av 2000-talet, då chefer för bland annat Enron och Worldcom fick fängelse. Efter 1980-talets stora finansskandal, Savings and Loans, dömdes fler än 800 bankmän på olika nivåer.

Rakoff spekulerar i att en orsak till att den amerikanska regeringen velat undvika rättegångar om finanskrisen är att det skulle kunna exponera hur myndigheterna själva uppmuntrade just den affärsmodell som ledde till kraschen.

En annan kritiker är Yves Smith, mannen bakom den populära finanssidan Naked Capitalism. Han påpekar att uppgörelserna till mellan hälften och en tredjedel består av ”bullshit” snarare än ”kontanter”. Bankerna kan nämligen som en del av böterna tillgodogöra sig sådant som att skänka bort utmätta hus och skriva ner bolån. Eftersom det i stort sett är upp till dem själva att välja vilka, kan man förutsätta att det i de allra flesta fall handlar om osäljbara hus och lån som banken skulle varit tvungen att ta förlust på i vilket fall som helst.

Den del av överenskommelserna som består av hårda kontanter, å andra sidan, består nästan helt av böter till den amerikanska staten, medan mycket lite går till att kompensera dem som faktiskt drabbades av bedrägerierna.

Hur enorma beloppen än verkar, utgör de heller inte mycket mer än ett års vinster för de flesta av de inblandade bankerna. De har inte i närheten av samma avskräckande effekt som fängelsestraff för höga chefer, menar Rakoff.

I ett kritiserat uttalande, som han senare tvingades be om ursäkt för, kallade en av Citigroups chefer böterna för ”en omkostnad för att göra affärer”.

Europa: Island går emot trenden

I Europa har bötesbeloppen varit en storleksordning mindre: spanska Banco Santander fick exempelvis böta 17 miljoner euro för bedräglig försäljning av värdepapper i februari i år. Hela Libor-skandalen – där ett flertal banker konspirerade för att rapportera förfalskade räntenivåer, och som kallats ”det största bedrägeriet i finansmarknadernas historia” – ledde till att EU-kommissionen mätte ut böter på sammanlagt 1,7 miljarder euro. Men det har inte i någon högre grad kompenserats genom fler åtal mot de ansvariga individerna.

Den brittiske centralbankschefen beskrev Libor-affären som ”kriminellt agerande”, men trots det har ingen bankman dömts eller åtalats för det – och inte heller för någon av övriga finansskandaler i Storbritannien. Det närmaste någon kommit är att Royal Bank of Scotlands vd, Fred Goodwin, blev av med sin adelstitel och plats i överhuset.

Detta trots att 80 procent av britterna vill se åtal mot bankchefer, enligt en undersökning av konsumentorganisationen Which år 2012.

– Folket är trötta på att se den ena bankskandalen efter den andra. Böter ger uppenbart ingen avskräckning, kommenterade organisationens ordförande Peter Vicary-Smith.

Mycket annorlunda är situationen inte i Irland, där finanskrisen kretsade kring spekulativa fastighetsaffärer och lån till dessa. I april i år dömdes två chefer vid Anglo Irish Bank Corporation för oegentliga affärer med ett antal fastighetsägare – men domaren valde att stanna vid villkorligt straff, med motivet att affären hade uppmuntrats av de övervakande myndigheterna.

I jämförelse har Spanien varit ”förvånansvärt tuffa mot långivare”, kommenterar webbtidningen Iberospeheres finansskribent, och menar att det kan bero på hur hårt enskilda människor drabbats av uppenbara finansmanipulationer.

Det varit ett flertal finans- och fastighetsskandaler i landet, men den som väckt mest upprördhet var när en rad sparbanker med problem övertygade kunder, ofta äldre och personer med låg utbildning, att växla in sina besparingar mot bankens egna obligationer – som sedan fallit dramatiskt i värde. Hittills har det bara blivit en dom: i maj i år fick fyra chefer fem års fängelse var för att ha plockat ut mångmiljonbelopp till sig själva ur en sådan kollapsande bank. Det kan dock tänkas att det blir fler – förundersökningar pågår mot omkring 90 bankmän. De privatpersoner som stämt bankerna för bedräglig försäljning har också alltid fått rätt, även om bara ett fåtal fall hittills gått till dem.

Men det land som verkligen sticker ut från mängden är Island, där finanssektorn under 2000-talet växte till många gånger landets BNP, med förödande konsekvenser när kraschen kom. De skandaler som rullats upp har framför allt handlat om lån utan säkerhet till chefers och ägares egna företag. Elva finansmän, inklusive styrelseordförande och vd för landets största banker, har där dömts till straff på upp till fem och ett halvt års fängelse för brott som trolöshet mot huvudman, skatteflykt och bedrägeri. Siffran blir mer anmärkningsvärd om man kommer ihåg att Islands befolkning bara är omkring en hundradel av Spaniens eller Storbritanniens.

Flera har också dömts betala stora skadestånd eller fått tillgångar konfiskerade som vinst från kriminell verksamhet. Bland övriga som dömts i bankhärvorna återfinns finansdepartementets statssekreterare och en av landets ledande advokater. Också dåvarande statsministern Geir Harde dömdes, som enda politikern i världen, för att ha misskött sina uppgifter under krisen, men klarade sig undan straff då brottet ansågs ringa.