USA bör verka för fred istället för att släppa fler bomber | Fria.Nu
Patrick Cockburn

Fördjupning


Patrick Cockburn
  • Den 7 april avfyras 59 missiler från ett amerikanskt krigsskepp mot en syrisk flygbas.
  • Sydkoreansk tv visar det amerikanska hangarfartyget USS Carl Vinson som den 12 april skickades mot Nordkorea.
  • Afghanska aktivister protesterar mot den massiva bomb som USA släppte mot en avlägsen by i östra Afghanistan den 13 april.
  • Den 13 april släppte USA den största konventionella bomb som någonsin använts i strid, känd som ”Alla bombers moder”, mot misstänkta IS-anhängare i Afghanistan.
Fria Tidningen

USA bör verka för fred istället för att släppa fler bomber

I princip allt som förespråkats av Washingtons utrikespolitiska etablissemang sedan 11 september 2001 har fått katastrofala följder. Att Trump nu ser ut att fortsätta i samma hjulspår kommer bara förvärra situationen, skriver Patrick Cockburn.

Det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget och dess anhängare i medierna applåderar president Trumps resoluta agerande de senaste veckorna – från missilattacken mot Syrien och bombningen av IS i Afghanistan med ”alla bombers moder” (den största konventionella bomb som någonsin använts i strid) till den ”armada” som skickats mot Nordkorea.

Den spektakulära krigföringen har dock mer att göra med amerikansk inrikespolitik än utvecklingen i omvärlden. Donald Trump behövde skaka av sig anklagelserna om att han stod Vladimir Putin för nära och var för tolerant mot den ryskallierade Bashar al-Assad.

De militära aktionerna ligger väl i linje med det gamla Pentagon-talesättet ”försvarspolitiken tar slut vid vattenbrynet” – det vill säga att det är politik inom, inte utanför, USA:s gränser som styr.

Oavsett Trumps motiv har hans plötsliga förkärlek för att använda väpnade styrkor visat att de av Obama kritiserade ”Washington-spelreglerna” än en gång är vägledande för USA:s utrikespolitik. ”De här spelreglerna kommer från det utrikespolitiska etablissemanget”, sa Barack Obama i en lång intervju med Jeffrey Goldberg på den anrika tidskriften Atlantic Monthly i fjol. ”Spelreglerna föreskriver svaren på olika händelser, och dessa svar tenderar att vara militära.”

Giftgasattacken i Khan Sheikoun var den utlösande faktorn, men inte orsaken till, Trumps utrikespolitiska helomvändning. Han hade redan brutit mot rådande konventioner i USA, Storbritannien och Frankrike i ett flertal frågor, som relationen till Ryssland, Syrien, Kina, Nato och EU.

Även om Trumps utrikespolitik kan uppfattas som enfaldig så är delar av den mer realistisk än den Hillary Clinton ville driva, eller den som förordas av ledande republikaner som John McCain.

I Syrien till exempel är det största problemet för USA och dess allierade att även om de gärna skulle göra sig av med Assad, så verkar de enda alternativen vara antingen anarki eller att släppa fram IS och al-Qaida.

Clintons linje, om hon nu hade någon, var att låtsas som att det redan fanns eller kunde skapas en ”tredje styrka” i Syrien som skulle vinna kriget mot både Assad och IS. Den sortens fantasier är vanliga hos Washingtons tankesmedjor och självutnämnda experter – ofta pensionerade generaler eller diplomater som agerar tv-experter.

Trumps uttalanden om situationen i Syrien under valkampanjen var mer realistiska: ”Vi krigar mot Syrien, Syrien krigar mot IS, och vi måste bli av med IS. Ryssland och Iran, som håller på att bli mäktigare tack vare oss, är allierade med Syrien…Nu ska vi stödja rebeller i Syrien, men vi har ingen aning om vilka dessa rebeller egentligen är.”

Det finns inget som skrämmer de som upprätthåller en etablerad ordning mer än när deras grundläggande övertygelser ifrågasätts. Därav den pinsamma lättnad som många världsledare, akademiska experter och mediekommentatorer nu uppvisar.

Deras optimism kan visa sig vara förtida, men det är uppenbart att de välkomnar en Trump-administration som frångått sina radikala intentioner.

Vad som förbises här är att de militära strategier som förordas enligt ”Washingtons spelregler”, och som Obama kom att förakta, enbart har resulterat i katastrofer världen över efter 11 september och sannolikt kommer att orsaka fler.

I princip allt som förespråkats av Washingtons utrikespolitiska etablissemang sedan början av krigen i Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen och Syrien 2011 och Jemen 2015 har skapat eller förvärrat konflikterna. Märk väl att inget av dessa krig har tagit slut, eller ens visat tecken på att göra det.

Obama kunde se vad som gick fel, men saknade handlingskraften och viljan att ändra på händelseutvecklingen. Men hans analys av svagheterna i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget och dess politik är full av fascinerande insikter och relevanta för den mer konventionella politik som Donald Trump nu verkar anamma.

Enligt Jeffrey Goldberg ”ifrågasatte Obama, ofta i hårda ordalag, vilken delaktighet USA:s sunniarabiska allierade hade i att underblåsa anti-amerikansk terrorism”. Obama var ”uppenbart irriterad över att utrikes-politiska konventioner tvingade honom att behandla Saudiarabien som en allierad”, och uttryckte samma tvivel när det gällde USA:s relation till Pakistan.

Tv-experter och ledarskribenter som bemöter Washingtons tankesmedjor med vördnad borde fundera på Obama-administrationens inställning till dessa institutioner.

Enligt Goldberg, som samtalade med Obama och hans stab under en längre tid, var ”en utbredd känsla inom Vita huset att de mest framstående tankesmedjorna gick sina arabiska och pro-israeliska finansiärers ärenden. Personer inom administrationen kallar Massachusetts Avenue – gatan där många av tankesmedjorna håller hus – för ’arabockuperat territorium’.”

Det är anmärkningsvärt att ingen av dessa utrikespolitiska institutioner känner att de har gjort något fel i Mellanöstern sedan 11 september. Om de regeringar som de konsulterar eller tillhör verkligen hade velat få slut på de åtta eller fler krig som just nu pågår i området mellan Pakistan och Nigeria så hade de behövt anstränga sig mycket mer.

Detta ligger helt i linje med ”spelreglerna”, men är nu mycket farligare än tidigare till följd av Trump-administrationens tendens att skjuta från höften – särskilt i riktning mot Iran. Att många huvudstäder verkar lugnas av att en stor del av makten är i händerna på erfarna generaler är naivt. Ingen av dessa soldater var så framgångsrik eller framsynt som deras beundrare nu hävdar, och de hade en benägenhet att möta problem med våld.

Det enda sättet att hindra ännu ett massmord – likt det som drabbade de 87 personer som föll offer för giftgas-attacken i Khan Sheikhoun den 4 april, eller de 278 som dödades av bomber i Mosul den 17 mars – är att få ett slut på dessa krig. Åtgärder som inte gör det, men som påstår sig skrämma förövarna eller minska lidandet, är inget annat än skenheliga.

Fakta: 

Artikeln publiceras i samarbete med The Independent.

Annons

Rekommenderade artiklar

Obamas arv

ANALYS: Det här har Barack Obama åstadkommit under sina åtta år vid makten.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu