Våldsdåden i Malmö på internationella kvinnodagen har åter fört upp den svenska naziströrelsens ökade aktivitet på dagordningen. Stiftelsen Expos årsrapport Intolerans13 som släpptes i veckan gav ytterligare bränsle åt debatten. Här talas om ”den största mobiliseringen av den nazistiska rörelsen sedan andra världskriget”.

För den som har följt de militanta fascisternas aktivitet det senaste året kommer det inte som någon överaskning. Bara några veckor innan den uppmärksammade attacken mot en antirasistisk manifestation i Stockholmsförorten Kärrtorp i december skrev Fria Tidningen om Svenska motståndsrörelsens inblandning i en rad våldsdåd under året och deras deltagande i ett ”militärt” träningsläger i Ungern – som rörelsen själva skröt om på sin hemsida.

Att nazistiska Svenskarnas parti – tidigare Nationalsocialistisk front – trappat upp sin aktivitet det senaste året kan inte heller ha undgått någon. I november fick partiet uppmärksamhet efter att partiet ”förseglat” flera tidningsredaktioner i Jönköping och Dalarna med blågula band och satt upp skyltar där tidningarna anklagats för att sprida ”svenskfientlig propaganda”.

Det är naturligtvis inte en slump att högerextremister ger sig på medier, och det beror inte bara på att de är hatade måltavlor som representanter för det ”mångkulturella samhället”. Förmodligen handlar det lika mycket om att ingenting ger uppmärksamhet så snabbt som hot mot journalister. Så kan man, med enkla medel, bygga en hype kring sin rörelse.

Många reagerar också spontant på sådana händelser med att inte vilja ge nazisterna precis vad de vill ha: det vill säga mer uppmärksamhet. Det är en naturlig reaktion. Men efter den senaste tidens våldsdåd måste den logiken ifrågasättas. Vad talar egentligen för att våldsförhärligande rasistiska rörelser kan tigas ihjäl? Tvärtom kunde kanske flera av de senaste våldsdåden ha förhindrats om samhället tagit hotet på allvar i ett tidigare skede.

Här har medierna ett viktigt ansvar. Storstadsfixeringen har säkert bidragit till att upptrappad nazistisk aktivitet på mindre orter kunnat undgå de största mediernas radar. Okunskap om de här rörelsernas beredskap och kapacitet att ta till våld kan också ha spelat in. Kanske också rädsla.

Mer problematiskt är att våldsincidenter där nazister är inblandade ofta pressas in i en färdig mall av ”bråk mellan extremister”. Men det som av vissa uppfattas som en ”neutral” beskrivning som kan tillgripas när det exakta händelseförloppet faktiskt inte är känt kan i värsta fall bidra till att skyla över högerextremisters medvetna provokationer.

Lika problematisk är de senaste årens intensiva debatt om rapportering kring Sverigedemokraterna, som förflyttat positionerna för vad som är ett acceptabelt språkbruk för journalister. Det absurda beslutet att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i Sveriges radio på grund av hans kritik av Sverigedemokraterna visar vilken återvändsgränd den diskussionen har fört oss in i.

Att Sverigdemokraterna sedan inträdet i Riksdagen gått från att kallas ”rasistiskt” till ”invandringskritiskt” avspeglar mer än synen på ett enskilt parti. Det har också öppnat ett utrymme för det mer militanta Svenskarnas parti att lansera sig som ett radikalare parlamentariskt alternativ, och generellt ökat acceptansen för en diskurs om det ”mångkulturella samhället” som är gemensam för den rasistiska rörelsens olika förgreningar.

Tiden för ängsligt analyserande är över. Medierna kan och bör spela en viktig roll i samhällets försvar mot militant fascism. Ett aktuellt bevis på det är Upsala nya tidnings granskning av polisens hantering av en incident i Uppsala förra året när Svenska motståndsrörelsen delade ut flygblad och en förbipasserande blev svårt misshandlad. Tack vare tidningens granskning har polisen nu beslutat att återuppta utredningen, som lades ner utan att vittnen hörts och existerande filmmaterial granskats.

Den sortens journalistiskt fotarbete och det arbete som stiftelsen Expo eller det oberoende grävarkollektivet Researchgruppen bedriver med att kartlägga högerextrema rörelser är en grundbult i försvaret av ett öppet och demokratiskt samhälle – den kampen är alltför viktig för att lämnas åt politiker och rättsväsende.

Men att granska demokratins fiender räcker inte. Medier kan också spela en en annan roll: nämligen som arena för de många antirasistiska initiativ som nu växer fram i Sverige. Som en av många plattformar där människors erfarenheter av den antirasistiska kampen samlas och berikar varandra.

Därför har vi gjort ett temanummer om antirasism.

För att visa att vi är många fler – och vi kommer aldrig att tiga.