När det kommer till mänskliga rättigheter ställs ofta stora krav på allt från popidoler till politiker, särskilt i internationella sammanhang. När det gäller sport däremot, i synnerhet den kommersialiserade idrottsvärlden, är det annorlunda. Jag tänker naturligtvis här närmast på de pågående olympiska spelen i ryska Sotji.

Inför detta OS (liksom så många gånger tidigare) har vi läst om utnyttjade arbetare, antigaylagar, allmänt uselt människorättsläge och så vidare. Aktivister världen över har mobiliserat aktioner till stöd för hotade och utsatta grupper, politiker har (om än utan större avståndstagande till arrangemanget) bojkottat invigningsceremonin och sponsorer måna om ryktet nedtonat sina roller. Så långt allting gott. Det goda med OS och världsmästerskap är att de faktiskt väcker visst engagemang, men dock inte på alla de ställen där de borde.

Var är till exempel idrottsvärldens ansvar? Varken deltagare, arrangörer eller åskådare anses ha något att göra med sammanhangen. I sportens namn kan allt rättfärdigas. Varför är det så?

”Hur långt sträcker sig egentligen idrottens ansvar?” frågade sig nyligen bloggaren på Idrottens Affärer, Dan Andersson (som även arbetar med kommersiell utveckling av idrott), varpå han besvarade sin retoriska fråga i föga oväntade ordalag:

”Svenska idrottsföreningar, specialförbund och RF skall inte lösa världsfreden, klimathotet, införa demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Ryssland eller lösa finanskrisen. Men senaste åren har debatten svängt och idrotten angrips orättvist och får nya ohemula krav på sig.”

Orättvisa angrepp? Hur då? För att några få (däribland fackföreningsvärlden) anser att ett arrangemang med en budget på 300 miljarder faktiskt borde kunna ta någon form av ansvar?

På samma sajt, för Idrottens Affärer, skriver krönikören Åke Stolt ett inlägg med ett helt annat budskap under rubriken ”Det räcker, nu ska vi protestera!”. Han kritiserar Internationella OS-kommittén (IOK) för att skita i det faktum att ”folk sliter ihjäl sig, blir blåsta på sina löner, torteras, får svälta, flytta mot sin vilja bara för att ett land (eller region) skall kunna prestera vad som krävs.”

Tyvärr är Dan Anderssons linje mer attraktiv för IOK och dess ledamöter (liksom för de tävlande och publiken?) än Åke Stolts.

Lika lite som OS-arrangörerna, de tävlande och publiken - liksom det mesta av världssamfundet och globala näringslivet - brydde sig om de mänskliga rättigheterna i Kina bryr de sig om dem i Ryssland. De som sticker ut och tar ställning mot orättvisor i värdländerna eller kring arrangemangen är några få enskilda individer, som till exempel den finske simmaren Ari-Pekka Liukkone, som av politiska skäl kom ut som homosexuell inför Sotji.

Heja Ari-Pekka Liukkone! Du, om någon, borde få medalj under detta OS. För visat mod.

Men tyvärr, i liknande fall av civil kurage och mod kommer ofta hatmobben snabbt till svars. Eller så bemöts de med bitska förmaningar och paradoxala föreställningar om att idrotten inte ska vara en politisk arena, som till exempel Stefan Lindeberg från den svenska OS-kommittén (SOK) hävdar när etiska, fackliga och mänskliga rättigheter kommer på tal.

Det är bedrövligt, det är skamligt. Skärpning, SOK och IOK.

Är det rimligt att tävlingsarrangörer och idrottsambassadörer ska slippa ta ställning för mänskliga rättigheter? Varför ska idrottsvärlden, så rik och sponsrad från alla håll och kanter som den är, slippa socialt ansvarstagande kring de stora tävlingsarenorna? Varför kommer de undan, gång på gång?

Idrottsvärlden bör väl ta ansvar för sina sammanhang, precis som alla andra. Och varför inte uppmärksamma lokala människorättsorganisationer eller bjuda in Amnesty International till invigningsceremonin? Stefan Lindebergs argument om att hålla idrottsliga spel rena från politiskt spel håller inte, för redan när de VIP-stämplade inbjudningskorten postats till kungahus och ministrar är spelen politiserad mark.

Det påstås ibland att världsidrotten gynnar demokratisering och rentav befrämjar världsfreden. Hur då undrar jag? Solidaritet med jordens fördömda, förtryckta och förföljda, visar idrottsvärlden i varje fall inte ännu.

Den dagen när vi får se fler idrottsambassadörer som tar ställning för mänskliga rättigheter, under OS och andra betydelsefulla evenemang, kan vi börja tala om idrottens förändrande krafter, på riktigt. Tills dess faller den inom ramarna för rådande politiska och ekonomiska strukturer. Inte alltid så fräscht.

Så länge själva tävlandet, den nationalistiska idén om – eller egna lusten efter – bekräftelse, medaljer och prestige, är viktigare än andra människors liv, solidaritet och det medmänskliga ansvaret, så bör man ifrågasätta hela skiten.