Honduras gick nyligen till val. Högerkandidaten Juan Orlande Hernández, politisk arvtagare till den regim som tog makten i militärkuppen 2009, utropades till segrare i valet, men den främsta motkandidaten Manuel Zelayas hustru, Xiomara Castro, vägrar acceptera resultatet. Ett politiskt dödläge har uppstått, ett tomrum som våld, demonstrationer och desperation har börjat fylla.

En anhängare till Castros politiska rörelse Libre mördades inför en massdemonstration i huvudstaden Tegucigalpa, troligen av kriminella grupper som står nära den politiska makten.

”Vi förkastar den kultur av dödande som svept in sedan kuppen. Det kan bara röra sig om ett politiskt dåd”, kommenterar Castro. Det finns fakta som tyder på att hon har rätt: fler av Libres anhängare har mördats, journalister tystas och fackliga representanter hotas och den organiserade brottsligheten har fått friare tyglar.

Samtidigt har USA:s intressen i landet säkrats sedan Barack Obama som en av få på västra halvklotet erkände kuppregimen 2009. USA har bland annat militärbaser utefter Honduras Atlantkust, som ett led i Washingtons ”krig mot narkotikan”. Våldet har lagt en grogrund för social och politisk rädsla, och på landsbygden har många vittnat om hot om vad som skulle hända om de ”röstade fel”. Mellan raderna: om de röstade på Xiomara Castro.

Valobservatörer från USA och EU har – föga förvånande – inte uttryckt några farhågor om valfusk. Det är ett cyniskt bevis på att västvärlden inte behandlar den honduranska befolkningens krav på demokrati med samma lidelse och mediala genomslag som exempelvis de pågående massprotesterna i Ukraina. Uppgifter om manipulerade röster – särskilt på landsbygden – finns. Bland annat skrev den kanadensiska organisationen Common Frontiers i en valrapport: ”Under dagarna som ledde fram till valet kom mängder av rapporter om hot från honduranska säkerhetsstyrkor. Maskerade, beväpnade män som antogs vara militärpolis omringade Libres högkvarter i en timme, två dagar för valet, när medlemmar av vår delegation var närvarande.”

Ett klimat av rädsla och väntan genomsyrar landet som i så många sekel misshandlats av västvärlden och den egna väststöpta eliten, som alltjämt äger merparten av Honduras mark, industrier och mediebolag. Landet är i behov av sociala rättigheter och en mer demokratisk ekonomi. Något som den avsatte presidenten Manuel Zelaya vågade försöka ge befolkningen, men aldrig hann. Det finns pengar att tjäna på fattigdom och ett klassystem som driver människor till svält och desperation. Hälften av befolkningen lever antingen under eller snubblande nära fattigdomsgränsen och arbetslösheten är skyhög. Den sittande kuppregimens recept på ett rättvist samhälle är att sätta sig i knät på nordamerikanska ekonomer och IMF-program med skyhöga motkrav på privatiseringar och låneräntor. Medicin som tvingats på Honduras i decennier och som bevisligen inte skänkt många lycka. Men i västvärldens ögon är detta demokrati.

Trots en modern diktaturs uppenbara försök att föra vidare sitt arv under en pseudodemokratisk täckmantel är Honduras inte av intresse för svenska medier. Det är lika oroväckande som politiskt uppenbart. Själv minns jag vad en kvinna bosatt i Puerto Lempira, längs Atlantkusten, sa till mig ett halvår efter kuppen 2009: ”Det är kört. Nu har högern tagit tillbaka makten och den här gången släpper de den inte.”

I dag äger en handfull miljardärer nästan alla kommersiella intressen i landet. Inklusive medierna, från vilka majoriteten av västvärldens medier hämtar sin information om vad som pågår i Honduras.