Den goda berättelsen | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Gjord obrukbar
Författare: Ludvig Uhlbors
Förlag: Förlaget

  • Gjord Obrukbar, Förlaget.
Skånes Fria

Den goda berättelsen

Ludvig Uhlbors Gjord obrukbar är en uppgörelse med samtiden. Mathias Carl-Gustav Meyrell läser en realistisk prosa om människans rätt att ocensurerat ge sin sida av en välkänd historia.

Gjord obrukbar av dramatikern Ludvig Uhlbors är den första utgivningen på det nystartade bokförlaget Förlaget. Titeln anspelar på författarens egen dramatiska text Den sista människans resa gjord obrukbar från 2006. Pjäsen uppfattades innehållsmässigt som en uppgörelse med olika maktinstitutioner i samhället, inte minst kyrkan. När Uhlbors nu publicerar sin första längre prosatext är även den ett slags uppgörelse med samtiden, men nästan helt utan de ofta svårtydda symbolerna i de dramatiska verken.

Boken tar avstamp i den så kallade porrskandalen på Dramatiska Institutet (DI). Porrskandalen var en medial bomb som briserade i mitten av 2000-talet. En student på DI:s dramatikerutbildning hade i samband med en övning läst upp en erotisk novell för en grupp sexåringar från en förskola och deras reaktioner hade fångats på film. När materialet nådde media blev det rejäl skandal och hård kritik riktades mot skolans ledning. Även Suzanne Osten, som var en av initiativtagarna till övningen fick utstå hård kritik och förföljdes av ett tufft mediedrev. DI:s rektor, Per Lysander, fick bland annat ta emot brev adresserade till ”pedofilhögskolan”. Både mordhot och bombhot förekom och konservativa politiker rasade i tidningarna.

Vad som inte framkom i offentligheten var att det var Ludvig Uhlbors som stod för uppläsningen. Hans namn förekom inte i media eftersom han valde, eller övertalades, att skaffa skyddad identitet och att inte uttala sig för journalister. En pixlad porträttbild i kvällspressen var det närmaste media kom en fullständig identifikation.

I Gjord obrukbar ger Ludvig Uhlbors för första gången sin egen syn på veckorna som skakade om en av de tyngsta konstnärliga institutionerna i Sverige, men han går också vidare och berättar om nya provokationer i Malmö som nyutbildad dramatiker. När han återvänder till platser, människor och händelser som egentligen, kan tyckas, borde tillhöra nutida svensk kulturhistoria, så är det enligt egen utsago för att diskutera konstens gränser och konstnärens funktion. Vad får en säga som konstnär? Vad får en göra? Hur långt kan en tänja på gränserna innan allmänheten säger stopp?

När det avslöjades att Konstfackeleven Anna Odell hade rekonstruerat sin egen psykos i elevarbetet Okänd, kvinna 2009-349701 rann det över för allmänheten. Odell blev snabbt en hatad och hett omdebatterad kvinna eftersom hon ”lurat systemet” och ”parasiterat på skattebetalarnas pengar”. Hon polisanmäldes, åtalades på flera punkter och dömdes slutligen till femtio dagsböter för bland annat våldsamt motstånd. Ludvig Uhlbors drogs inför rätta för sin uppläsning och fälldes för sexuellt ofredande, en dom som efter överklagande ändrades till ofredande.

Domstolen är yttrande- och tryckfrihetens sista prövosäte. Där kan den person dömas som anses ha gått för långt i en offentlig handling eller uttalande; men frågan är om inte folkets tidiga dom ibland är den allra hårdaste? Detta är en frågeställning som är genomgående och brännande i Gjord obrukbar. Författaren väcker också den komplexa frågan om definitionen av porr genom ett provocerande motargument till sin vän Gustav i ett samtal om uppläsningen: ”Om du säger att det är porr så måste det betyda att du blir kåt av den!”

Kärnfrågan som Ludvig Uhlbors tvingas ta ställning till handlar till syvende och sist om huruvida det är acceptabelt att läsa erotisk litteratur för barn. Omgivningens svar är ett ganska entydigt nej (likaså juridikens), åtminstone så länge offentlighetens strålkastarljus bränner. Några av de privatpersoner som förekommer i boken som i sin privata sfär normaliserat eller nonchalerat frågan om barns sexualitet visar sig vara de största hycklarna när medierna och juridiken bankar på dörren. Uhlbors lämnar ut de flesta av dessa sina oförrättare, liksom han senare i boken också gör med de kritiker och byråkrater som inte vill eller kan förstå hans vilja att skapa en ny och annorlunda teaterform i Sverige.

Stilistiskt är Gjord obrukbar inte märkvärdig eller nyskapande och den verkar inte heller ha några ambitioner att vara det. Prosan är realistisk och effektiv och formen får sägas ligga nära dagboksromanen. Dialogerna är återgivna med imponerande klarhet och skärpa som ger litterär färg åt det dokumentära innehållet. Endast vid några få tillfällen bryter det absurda och psykotiska in i realismen. Eftersom en stor del av texten är så kyligt och sobert återberättad känns dessa bitar rumphuggna, men är för all del inte ointressanta. En brutal beskrivning av en Malmöbyråkrat är till exempel uppseendeväckande i all sin grandiosa fulhet.

Frågan är varför Malmödramatikern väljer att gå ut med sin berättelse nu, åtta år efter ”porrskandalen”, när hela händelsen kan tyckas död och begraven. Att Uhlbors gräver upp liket, så att säga, och petar i såren från förr kan verka konstigt, men det finns en bärande idé här - och den handlar om människans rätt att vända på myntet och ocensurerat ge sin sida av en välkänd historia, oavsett om det som gjordes var ogenomtänkt, oansvarigt eller rent av brottsligt, i lagens strikta mening. Uhlbors syn på den goda berättelsen är långt ifrån okomplicerad eller rumsren, men den måste få finnas.

Annons

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu