Godnattsagor om den förlorade framtiden | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Godnattsagor för barn som dricker
Av: Marjaneh Bakhtiari
Förlag: Ordfront

  • Malmöförfattaren Marjaneh Bakhtiaris tidigare böcker Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet? kännetecknas av en dräpande satir. I Godnattsagor för barn som dricker är tonen mer allvarlig.
Skånes Fria

Godnattsagor om den förlorade framtiden

Ulrika Clementzlor har läst Marjaneh Bakhtiaris Godnattsagor för barn som dricker och möts av ett melankoliskt Teheran med stora klasskillnader och med minnen av en kanske-framtid som aldrig blev av.

Marjaneh Bakhtiaris godnattsaga börjar mitt i den teheranska vintern 2012. Medan snöflingorna yr och luftföroreningarna stockas rullas tre generationers familjehistoria upp, levnadsöden alla präglade av Irans tumultartade samtidshistoria.

Och det är Teheran själv som berättar, en berättare redan från första raden identifierad som en hon, en hostande, puffande, melankolisk, något likgiltig sådan. Vi som lyssnar står till en början ute i snölandskapet bland gatubarnen och de hemlösa kattungarna men släpps snart in i familjens många rum.

Det börjar med tvillingsystrarna Shalahs och Zohrehs tjafsande om den stundande minnesceremonin för deras sedan två år döde far, krigshjälten. Under systrarnas snygga medelklassfasad av skrattyoga, cigg, vin, piller och Iphones maler minnen från revolutionens dagar och främst Zohrehs hågkomster berör. Minnen av ungdom och iver, känslan av samhörighet, framtidstro och viljan att förändra. Minnet av att lyckas få drömjobbet som filmdubbare, att få bli Olivia Newton Johns iranska röst, att ha klarat alla tester, ”till och med de obscena”. Och minnet av hur den fantastiska kanske-framtiden försvinner i ett svep, utan att den ens hunnit ta form. Minnen av en tung hand på axeln och en biltur med otaliga ”stopp: identifiera!” Allt i samma gathörn, på samma torg.

Systrarnas söner är födda på samma dag, vägrar båda värnplikt men har inte mycket mer gemensamt än så. Den ene hjälper mormor att samla martyrbilder och damma inför minnesceremonin, den andre hånglar med sin Iphone och röker på. Den ene vill förtvivlat förstå hur hans enkla, något mesiga pappa en gång i tiden hängt på demonstrationer och varit vid fronten, men den vänligt uppgivne fadern lyckas inte förmedla ”rätt” krigsminnen, ”det var inget märkvärdigt”. Den andres skyddande bubbla spricker när hans förälskelse Sara tillsammans med tusentals andra tillfångatas under demonstrationerna vid presidentvalet 2009.

Som läsare ser jag hur den där fantastiska kanske-framtiden som Zohreh drömde om på 1970-talet går upp i rök varje dag i ett land där oliktänkande fängslas och tv:n censureras.

Teheran beskrivs som en stad med stora klasskillnader. Man snubblar över utsträckta tiggarhänder i trånga gränder och räddar skickligt utan att blinka, sin bärbara dator i fallet. Och det är väldigt många Iphones. Och sms-konversationer, You-tube-klipp, Facebookinlägg. Tidsandan, ja, faror och möjligheter med sociala medier i dagens regim, yes, men antalet kunde halverats.

Marjaneh Bakhtiari, som är uppvuxen i Sverige med iranska föräldrar, har i sina tidigare böcker Kalla det vad fan du vill (2005) och Kan du säga schibbolet? (2008) satsat på en dräpande satirstil med vilken hon vunnit läsarnas och kritikernas gillande. Godnattsagor för barn som dricker är berättad med stort allvar. Bitvis är Bakhtiari rolig och ett par gånger fnissar jag förtjust, men det är när godnattsagan är vemodigt uppgiven som jag somnar som allra gladast. Frågan är bara hur gott jag borde sova.

Annons

Rekommenderade artiklar

Den goda berättelsen

Recension

Mathias Carl-Gustav Meyrell har läst Ludvig Uhlbors Gjord obrukbar.

Skånes Fria

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu