Sopa, moppa, damma. Vara en fluga på väggen som ser det mest privata i rika människors hus. Otrogna män, åldrade änkor och bortskämda barn. Det är vardagen för den hemstädare, eller förlåt – Familjefridare, som sliter på såväl sin kropp som sitt psyke då hon vrider och vänder ut och in på sig själv för att få golven att skina i Teater Tamauers nya föreställning Pigan. Denna feministiska musikal synar de mest skitiga hörnen i RUT-avdragets dunkla rum. Med grund i Hanna Peterssons serie med samma namn frågar sig Teater Tamauer hur Rut-avdraget kan ses som ett slag för jämställdheten när människor (läs: kvinnor) med sämre socioekonomiska möjligheter anlitas av välbärgade människor (läs: kvinnor) som köper sig kvalitetstid. Det är kvinnor som köper tjänsterna, kvinnor som köper sig fria. För hur Rut-avdraget än slingrar sig är hemmet fortfarande kvinnans territorium och kvinnans ansvar. Som publik får jag följa med ensemblens tre skådespelare (Helena Gezelius, Jan Ericson och Sara Klingvall) och enda musiker (Maja Gödicke) på anställningsintervju, provjobb och timanställning. Det är en frustrerad Familjefridare som tröttnar på hur orättvisor mellan klass, kön och etnicitet frodas och till slut planerar en bitterljuv hämndaktion.

Det tar ett tag innan det lossnar denna premiärkväll. Kanske är det nerver, kanske är det publikens förväntningar som ligger så täta att det är svårt att tränga igenom. De första scenerna känns aningen krystade, som att skådespelarna inte riktigt når fram till sin publik. Som tur var ersätts denna stela stämning av en varm energi som fångar allas vår uppmärksamhet i resten av de nittio minuter som utgör hela föreställningen. Särskilt starkt är samspelet skådespelarna emellan, de märks att de är trygga med varandra då de delar på rollerna och avlöser varandra så tight att de emellanåt känns som en enda skådespelarkropp. Även fysiskt märks tryggheten, de dansar med varandra och använder sig av varandras kroppar för att trängas, klättra och bygga. Säkerheten själv är Maja Gödicke med sitt framträdande värdig en storpublik. Hon får rummet att växa med sina poppiga melodier med enkla, raka och smarta texter. Med textraden ”Du har inte råd att säga nej” fångar hon essensen av de maktförhållanden som Rut-avdraget främjar. Musiken utgör i vissa partier en filmisk fond medan den i andra står för en berättelse i sig eller kommenterar handlingen.

Pigan utnyttjar ursprungstextens serieformat och blandar friskt upplysande publiktilltal med ett mer traditionellt skådespel karaktärer emellan. Den färglada scenografin med vändbara fonder förstärker upplevelsen utan att för den sakens skull kännas klyschig. Det blir övertydligt på ett sätt som nästan blir ironi, vilket är en vinst för hela Pigan. Kritiken haglar tätt föreställningen igenom, men det blir aldrig krångligt, elitistiskt eller menlöst. Det är pedagogiskt utan att för den sakens skull tumma på det konstnärliga uttrycket. Teater Tamauer lyckas vara enkla men ändå ta sin publik och sitt ämne på allra största allvar.