Många poänger i Pojkarna | Fria.Nu

Recension


Teater
Pojkarna
Regi: Anders Friberg 
Dramatisering: Anders Friberg, Helena Gezelius och Sara Klingvall tills med Jessica Schiefauer 
I rollerna: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner

  • Jessica Schiefauers Augustprisbelönade ungdomsroman blir lyckad teater, skriver Kristin Ödlund. I rollerna ses Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner.
Göteborgs Fria

Många poänger i Pojkarna

Rik föreställning där alla har möjlighet till identifikation, skriver Kristin Ödlund om Pojkarna.

Bella, Momo och Kim är bästisar. De befinner sig i det där gränslandet mellan barndom och tonår och önskar inget hellre än att få vara kvar i den bekymmersfria lekens tid. De klär ut sig, går in i roller och skapar en egen värld långt bort ifrån vuxenvärldens krav, samhällets normer och killarnas elaka attacker i skolkorridorerna.

Mitt på scengolvet i Hagateatern står vännernas högkvarter – Bellas växthus – i all sin prakt i vitt trä och fullt med dignande växter. Det är här som bästisarna i Teater Tamauers uppsättning av Pojkarna skapar sitt eget universum och sällan har ett tryggt rum haft en så tydligt fysisk gestalt som mellan dessa väggar av glas. Scenografin, signerad Beate Persdotter Løken, känns lyxig och genial och blir nästintill en fjärde skådespelare sida vid sida av Helena Gezelius, Sara Klingvall och Philip Lithner.

Av en slump får Bella ett skott från en okänd växt som ska visa sig förändra allt mellan de tre vännerna. Den växer i rask takt och vätskan som den utsöndrar visar sig ha magiska krafter och förvandlar den som dricker av den till en person av motsatta könet. Som pojkar kan de tre vännerna utforska världen utan att bli störda av gliringar och påhopp, deras tillfälliga kroppar sätter fingret på den orättvisa som finns mellan grupper i skolåldern och de får tillsammans känna hur det är att faktiskt bli accepterad och kunna röra sig utan att parera för slag och sparkar. För Kim är förvandlingen något mer än bara ett äventyr och en lek, att leva som pojke är Kims sanna jag. Förvandlingen blir ett gift och de nya vänskaper som Kim dras in i som pojke sätter relationen till Bella och Momo på prov.

Pojkarna riktar sig främst till högstadieungdomar, och jag har svårt att tro att det finns många som inte hittar någon del att identifiera sig med av allt det som sker på scengolvet. Det som romanförlagan av Pojkarna blivit mest känd för är just frågan kring att inte känna sig hemma i den kropp man har och en längtan efter att utsidan ska spegla insidan, men i Teater Tamauers föreställningar blir det en av många poänger att ta fasta på. Det handlar lika mycket om vänskapsband, att ta ett kliv närmare att bli vuxen och den i många fall knepiga relationen till jämnåriga. Det förvånar mig om en högstadieelev inte kan känna igen sig i någon av de delar som gestaltas av Teater Tamauer.

Pojkarna omges av en mystik med sina tjocka ljudbilder, skådespelarnas rörelsemönster och inte minst växtens förmåga att frambringa förvandlingen. Som vuxen åskådare hade jag önskat att ensemblen vågat ta ut svängarna ytterligare med mer koreografi och mer magi kring växten, det finns så mycket utrymme i texten att göra historien sceniskt pompös. Samtidigt finns ett starkt värde av att inte gå hela vägen, just för budskapets och målgruppens skull och den möjlighet till stöd en föreställning som Pojkarna kan ge till den som kämpar med att vara ung tonåring. En alltför mystisk stämning i lokalen hade kunnat få en frånstötande effekt och den tematik som tar plats hade kunnat avhysas som överdriven eller flummig i skenet av en alltför utmanande scenkonstupplevelse.

De tre skådespelarna har en tuff uppgift att förkroppsliga denna tighta och trygga vänskap som sätts på prov, men tack vare den kemi som finns mellan dem blir leken och ömheten trovärdig, vacker och hoppingivande. Och det är i denna föreställning mer värt än stora gester och ett djärvt spel med konstarten.

Annons

Rekommenderade artiklar

Dystopi med törst i fokus

Recension

Riksteaterns Ur vattnets minne – Veden muistista är en ångestladdad men vacker dystopi om vatten som bristvara.

Landets Fria

© 2017 Fria.Nu