Det finns biografier som ger underhållning, kunskap och insikter i människoöden. Biografier är i dag populära utgåvor. Vi vill ofta veta mer om de gestalter som varit med och format våra liv. Beskrivit villkoren och framväxten av vårt samhälle.

Men av och till dyker det upp biografier ? böcker om människor ? som ger mer än förströelse och stillar nyfikenhet. Det dyker emellanåt upp böcker som kallas biografier men som är så mycket mer än bara ytliga personteckningar. Jag talar om biografier som är äreminnen över ? porträtt av ? gestalter som gjort ett omåttligt starkt intryck på många av oss.

En sådan bok har jag just läst. Och låt mig genast säga: Denna berättelse om en svensk artist är något mycket sällsamt. Något mycket annorlunda och en bok som är efterlängtad och som borrar sig in i mitt hjärta.

Jag tänker på journalisten Johan Erlandssons bok om Allan Edwall. Den av så många så omåttligt älskade Allan Edwall. Det handlar om ett varmt porträtt av en av vårt lands mångsidigaste konstnärer. Det är porträttet av skådespelaren, dramatikern, regissören, visdiktaren, sångaren och den politiskt alltid vakna och provokativa (och modiga) särlingen i svensk kultur.


Jag tror att det är ytterst få i det här landet som inte känner till Allan Edwall och hans visor och hans skådespeleri. Allan var den enkle (och sammansatte) mannen som aldrig hymlade med sin politiska hemvist. Han lät sin kamp mot samhällets orättvisor lysa igenom i både texter och allt övrigt agerande. Jag vill påstå att han tillhör det fåtal som aldrig säger aldrig lät sig kuvas, köpas eller förföras av pengar eller tom karriär. Allan sket bokstavligt talat i karriären.

Allan Edwall hade redan tidigt valt sida. Han hade bestämt sig för att ställa sig i de svagas, på de utsattas sida och låta sina ord och sin röst bli delaktig i kampen om de mångas människovärde. Det här har bokens författare Johan Erlandsson tagit fasta på och det genomsyrar hela hans text. Boken är ett ärominne över en socialt och politiskt kämpande människa. Jag förstår att det aldrig gick att kohandla med Allan Edwall. Han var helt enkelt alltför djupt förankrad i den svenska vänstern för att för en sekund sälja sig åt kapitalet eller bli en underhållningsbranschens gycklare.


Visst gjorde han många figurer på scenen. Visst var många av hans roller på till exempel Dramaten oförglömliga tolkningar av udda personligheter (Karlsson i Hemsöborna till exempel). Men ändå är det aldrig bara underhållning som Allan var ute efter.

Det är också därför som författaren Erlandsson givit boken titeln Då kan man lika gärna kittla varandra. Det var så Allan Edwall formulerade sig när han talade om teatern ? även dess komiska sida ? som något väsentligt mer än bara kittlande, skrattretande underhållning.