Det förefaller mig som om det finns förbjudna känslor. Det syns mig som om det finns högst aktiva och plikttrogna konst- och kulturpoliser som stenhårt granskar konstlivet, som ger order om vad som tillåts och vad som ska bojkottas, ja ? förbjudas. Detta obehagliga fenomen har jag levt med under många år nu. Det är en jobbig och högst obehaglig resa i kulturlivet som jag tvingats vara med på.

För att vara tydlig (från mitt perspektiv) så har det handlat om att en självvald elit i kulturlivet har slagit en kraftig röd stämpel på en viss sorts konst, en stämpel som haft orden ?FÖRBJUDEN, EJ TILLÅTEN? som djupaste betydelse.

Jag vet inte hur det har gått till när denna rörelse i konsten tog form, etablerades och fick ett fäste i konstlivet som bet sig fast som en farlig fästing. Således minns jag till exempel hur makthungrande kritiker och konstfolk dödförklarade allt figurativt måleri och som stämplade det föreställande måleriet, den figurativa konsten, som näst intill efterbliven.


När den svenske målaren Dan Wolgers visade sina mest obegripliga bilder så hyllades han av en kritiker med orden (ungefär) ?att jag vill hellre ha en dålig målning av Dan Wolgers än en bra målning av Peter Dahl?. Och märk väl: Det var under den period när Peter Dahl med sin Bellmansvit av mästarklass målat sig in i svenska folkets hjärtan och verkligen vunnit ett fäste i vårt svenska konstliv, som gjorde att till exempel jag ville se honom som en ny Anders Zorn.

Den här konflikten hade till viss del sin grund i de motsättningar, den konststrid, som blossade upp vid konstakademien i Oslo i Norge. Striden hade sina rötter i att plats skulle beredas för två nya professorer som skulle utses att undervisa i en konst som arbetade i konsttraditionens former. Man skulle helt enkelt satsa på en konstutbildning som avsåg att skydda och vidareutveckla den konst som hela den europeiska konsttraditionen vilade på. Helvetet bröt loss.


Om denna undernariga strid har det nu skrivits en bok, Figurationer. Det är en bok som jag varmt rekommenderar för alla som känner kärlek till det figurativa måleriet. En vanlig liten kulturtidskrift kan givetvis inte utförligt citera den blodfyllda debatt som kom så småningom.

Men det kan kanske här få räcka med att säga att denna starka, vackra, modiga bok ger sig hän åt att tala om en stark kärlek till den europeiska konstens starka tradition. Det handlar om en konst som vuxit fram under årtusenden och som lagt grunden till den kärlek till konsten som varit av så stark vikt för hundratusentals människor genom sekler.

Där ligger jag tacksamhetens tårar nära när jag lägger denna bok ifrån mig och riktar ett stort tack till bokförlaget Atlantis som visat modet att ge ut denna konstbok. Äger ni det minsta intresse för konstens tradition och grogrund, så rekommenderar jag denna bok.


Till slut: bekanta er med den norske målaren Odd Nerdrum som var och är en av banerförarna för denna konströrelse. Han är inte den ende. Det handlar om en starkt fascinerande trend som han stått i spetsen för. Denna bok är viktig för var och en som genomskådar mycket av den så kallade nya konsten, som så ofta är inget annat än materialfiffel och ?kejsarens nya kläder?.

Det här är en bok som kommer att bli en klassiker och det är en konstbok som gett mig mod och gjort mig lycklig. Tack Odd Nerdrum och tack Atlantis förlag.