När jag var fem–sex år gick jag till Missionskyrkan för att sjunga. Jag minns hur vi, så som barn brukar, lekte kurragömma mellan bänkarna. Jag minns musiken och hur vi stod i ring när vi sjöng. Jag hörde till en av de få riktigt entusiastiska sångerskorna. Jag minns forumspelen vid uppträdandena, där vi gestaltade för kyrkan viktiga personer ur Bibeln. Vad jag minns mest är min röst som Miriam, Moses storasyster.

Till en början sjöng jag utan att reflektera över vad jag sjöng, men jag kände mig fri och stark av att sjunga. Efter några år, i takt med att jag intresserade mig för de livsöden som Bibeln berättar om, började jag skriva egna texter som jag gav till körledaren. I texterna frågade jag gud om livets orättvisor och meningen med livet. Tankarna och orden var mina egna och byggde på mina erfarenheter. Och jag frågar mig nu: hur fri var jag egentligen i Missionskyrkans kör?

Barn är ofta vetgiriga och kan ställa de mest konstiga frågor. Ju äldre de blir, desto mer verkar nyfikenheten avta, och i frågasättandet likaså. Många vuxna verkar tro att de har svar på allt och inte behöver ställa fler frågor. Det är förödande för vår utveckling när majoriteten riskerar att fastna i föråldrade tänkesätt.

I de flesta samhällen räknas religiösa aktiviter som en naturlig del av människors kultur. Men kan man verkligen säga att en religion utgör människors kultur? De stora religionerna bygger på heliga skrifter, vilka gör anspråk på absoluta sanningar. Utifrån dessa har religiösa aktiviteter vuxit fram och lämnar mycket litet rum för en fri tolkning. Och är det inte just det kultur egentligen ska handla om – fria tolkningar?

Kultur för mig är när konstnären är fri i sitt skapande och mottagaren är fri i sin tolkning. Budskapet går då direkt från skaparen till mottagaren. Ingen information filtreras bort eller förändras på vägen, utan mottagaren och ingen annan står för tolkningen. Kultur blir då inte bara det som redan är skapat, utan skapas också i själva utbytet – i vilket vi kan vara både skapare och mottagare på samma gång.

Med ett sådant synsätt bär varje individ på en del av sanningen. Hon är fri att söka den genom sitt skapande och hon kan ta del av andras sanningar. Hon berikas och skapar gemensam förståelse.

De stora världsreligionerna har länge förkunnat ”sanningar” till folket utifrån en helig skrift, och tolkningen av budskapet filtreras av präster – dels genom urvalet av texter, dels genom deras presentation – innan det når folket i församlingen. Åhöraren är ingen skapare, utan oftast endast mottagare. Detta ställer höga krav på medvetenhet och kritiskt tänkande hos präster i deras presentationer av texter. Lika höga krav ställs på åhörarna i en församling om dessa ska kunna göra egna tolkningar. Jag tvivlar på att alla förkunnare och åhörare har det kritiska ögat och örat.

Vad är då framtidens religion? Ska den förkunnas av ett fåtal enligt föråldrade principer? Eller ska vi skapa den tillsammans genom kulturutbyte med hjälp av vår nya teknik?