Nu har Ingvar Carlsson fyllt 75 år och hyllats i pressen. I en artikel från TT Spektra beskrivs han som ?en grå eminens med en stor portion skämtlust?. Men skämtade var det minsta han gjorde när han efterträdde Palme som Sveriges statsminister.

Vad gör vår press och våra journalister? Ingenstans har jag sett att någon av dem ta tillfället i akt att granska Ingvar Carlssons politiska gärning. Här är lite av vad de grå eminensen borde påminnas om:

Våren 1991 drev Ingvar Carlsson igenom den nya kommunallagen utan offentlig debatt. Samma år skröt han (i Göran Färms bok Carlsson) om hur han gått förbi sina väljare och efter så kallad tyst diplomati med de borgerliga fått igenom ?svåra? frågor som skattereformen, förändring av skola och äldrevård, åtstramning, reklam i tv, krympning av den offentliga sektorn, ansökan om medlemskap i EU ? allt sådant som de borgerliga krävt.

Välkända socialdemokratiska debattörer har pekat på andra egendomligheter om aldrig föranlett diskussion. I sin bok När maskinerna tystnar skriver Göran Greider till exempel: ?När Olof Palme mördades släppte en spärr i socialdemokratins toppskikt.? Den iakttagelsen borde ha väckt frågan: Vad var det Palme stått i vägen för? Har det något att göra med de ?svåra? åtgärder Ingvar Carlsson nämner i Göran Färms bok?

Den 25 oktober 1993 påstod Aftonbladet under rubriken ?Carlsson tog order från SAF? att SAF-chefen Ulf Laurin var upphovsman till det krispaket Ingvar Carlsson lade fram den 8 februari 1990. Frågan hänger kvar: Hade Aftonbladet rätt?

I radions Gomorron världen den 14 september 1997 talade Stig Malm om bland annat den stora avregleringen av kredit- och valutamarknaden och sa: ?Den skedde utan någon som helst kontakt med väljarna eller med partimedlemmarna. Jag satt ju själv i partiets VU, och inte ens vi var informerade ? utan det var en handfull människor på finansdepartementet och Riksbanken som gjorde ett för Sverige väldigt genomgripande förändringsarbete??

Stig Malm tvivlade tydligen på Ingvar Carlssons demokratiska sinnelag. Hur i all världen kunde sådant sägas utan att landets journalister tog fasta på det och såg till att det väckte debatt?

Något annat som borde ha väckt frågor var den energi Ingvar Carlsson la ner på att driva in oss i EU. Han var tidigt EU-motståndare. Så vände han tvärt och blev vår aggressivaste förespråkare för Sveriges anslutning till EU. Den 13 oktober 1994 hörde jag honom säga i radio: ?Det är klart att vi förlorar en del av vår suveränitet.? Trots det jobbade han hårt på ja-sidan inför folkomröstningen. Så gjorde även SAF-chefen Ulf Laurin och LRF-basen Bo Dockered. Sen lämnade de sina respektive poster alla tre när omröstningen hade lett till en knapp ja-seger. Denna samtidighet borde också ha väckt tankar.

Och någon borde ha ställt frågan: Varifrån kom pengarna till alla helsidesannonser i tidningar och tidskrifter under EU-kampanjen? Bara de vackra bilderna på Ingvar Carlsson och Mona Sahlin måste dagligen ha kostat miljoner. Själva kan de inte ha haft råd. Partikassan skulle knappast ha räckt. Så: Vem betalade?

Antingen är det så att landets journalister och chefredaktörer vet svaren på såna frågor och låter bli att ta upp dem av lojalitet med någon överhet? Eller också ? ja vadå?