Även när de håller kvar någon för att kontrollera deras ID-kort, vilket ofta tar en bra stund, låter de personen i fråga stå i skuggan och ger honom eller henne ett glas vatten om det dröjer för länge. 
Jag påpekar detta för soldaterna och de tackar mig för att jag har lagt märke till deras ansträngningar och säger att de försöker se varje palestinier som en människa; försöker minnas att den person som står framför dem är någons son, dotter, far eller mor. De håller med mig om att många unga soldater beter sig mycket illa, men menar att det inte är soldaternas fel, de är barn som inte borde vara här, inte borde ställas inför den omöjliga situation som varje checkpoint innebär. Jag har själv sett många exempel på unga soldater som inte verkar må bra av att stå vid checkpointen, som beter sig nervöst och överdrivet aggressivt. I Israel är militärtjänstgöring i den israeliska armén, IDF, obligatorisk för både män och kvinnor.

 Värnplikten börjar vid arton års ålder och är tre år för män och två år för kvinnor. Att gå in i armén är det yttersta beviset på att man tar ansvar för sitt land och sitt folk. Att vägra ta det ansvaret ses som ett hot mot Israels existens och motarbetas aktivt av såväl stat som medborgare. Jag kan förstå att det är systemet som får dessa unga män och kvinnor att missbruka den
 makt som uniformen och vapnet ger dem. Men ändå; har inte varje människa ett eget ansvar?
Har inte dessa soldater precis som alla vi andra ögon att se med? Kan de verkligen inte se sin egen
roll i det förtryck och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag? Förstår de inte hur destruktivt och ohållbart detta
system är, för deras eget folk såväl som för palestinierna?
En del av svaret får jag i Jerusalem där vi träffar flera israeliska organisationer, alla med olika
inriktning på sin verksamhet men med ett gemensamt mål, de arbetar för fred, för Israel och för Palestina.
  Det visar sig att det är vanligt att värnpliktiga tar ett år ledigt efter militärtjänsten och reser utomlands. De jag har pratat med säger att deras resor varit ett försök att hitta sig själva igen efter att ha blivit avhumaniserade och nästan förlorat sin identitet under åren i armén. Många mår mycket dåligt av det de bevittnat och i vissa fall utfört, men mycket få talar om det.

Breaking the Silence
Breaking the Silence, Shovrim Shtika på hebreiska, är ett försök att bryta den tystnaden.  Yehuda Shaul var stationerad i Hebron under stora delar av sin värnplikt. Efter att han hade lämnat armén bildade han tillsammans med andra före detta soldater Breaking the Silence. Nätverkets syfte är att upplysa andra israeler om vilka konsekvenser ockupationen har, såväl för palestinier som för soldater som tjänstgör på ockuperat område och det israeliska samhället i sin helhet. Breaking the
Silences huvuduppgift är att samla in vittnesmål av soldater som har tjänstgjort i det av Israel ockuperade palestinska området. Dessa personliga vittnesmål finns publicerade på nätverkets hemsida. De ger en fördjupad, ofta skakande, bild av vad som pågår på ockuperat område men kan trots det sistnämnda varmt rekommenderas. Breaking the Silence ordnar också utställningar, håller föredrag och ordnar guidade turer. Utställningarna visar foton från checkpoints och vägspärrar över hela Västbanken, föredragen handlar om medlemmarnas upplevelser som soldater. En dag följer vi med Yehuda Shaul på en sådan rundtur i Hebron. Hebron är den näst största staden. på Västbanken och har cirka etthundrasextiotusen palestinska invånare, vars liv kontrolleras helt av cirka åttahundra israeliska bosättare. Bosättarna har enligt internationell lag slagit sig ner illegalt i Hebrons innerstad och tränger successivt undan palestinier från deras hem. Det råder ofta utegångsförbud för palestinierna, på många gator får de inte köra och i vissa områden inte ens gå fram till sina bostäder. De kan inte driva affärsverksamhet och många har inte heller rätt att bruka sin mark. Tusentals palestinier har lämnat Hebron; bara sedan 1997 då staden delades in i två områden, H1 och H2, beräknas fyrtiotvå procent av den palestinska befolkningen ha övergett sina hem i Hebron. De som stannat trakasseras av bosättare som kastar sten, tar till våld, förstör palestinska hem och ägodelar eller tar över dessa för eget bruk. Den israeliska regeringen stödjer bosättningarna på Västbanken både ekonomiskt och politiskt. Israeliska soldater har till uppgift att skydda bosättare och regeringen sätter upp checkpoints där palestinier   kontrolleras. Särskilda vägar, som palestinier är förbjudna att använda, byggs för bosättare. Boendet i bosättningar är statligt subventionerat vilket innebär att många
så kallade ekonomiska bosättare söker sig dit, de delar inte nödvändigtvis den ideologiska övertygelse som många ursprungliga bosättare har. I Hebron får vi se många exempel på bosättarnas totala makt över både palestinier och soldaterna i staden. Gamla stan som tidigare var ett av de viktigaste handelsområdena på Västbanken, är idag en övergiven spökstad med soldater i varje gathörn. H1 som utgör åttio procent av staden har palestinska invånare medan H2 hyser bosättare och palestinier. Vi besöker det område där den israeliska armén ett par dagar tidigare evakuerade några affärer som
bosättare hade tagit över. Trehundra soldater hade kallats in för att evakuera bosättarna. Idag är bosättarna
tillbaka och har börjat bygga upp affärerna igen. Soldater står bredvid och gör ingenting.  Yehuda har inte mycket till övers för den här evakueringen som det skrivits spaltmeter om i tidningarna, han betraktar det hela som en stor mediaploj. Han säger att oftast när Israel evakuerar bosättningar är det inte bostadshus utan så kallade utposter, det vill säga tält och skjul, och Yehuda menar att evakueringarna framför allt används i propagandasyfte gentemot omvärlden. En bosättare kommer   nära inpå oss och börjar med hög röst förklara för en journalist som står bredvid honom, att vi tillhör en organisation som stödjer arabiska terrorister och som är i Hebron för att demonstrera mot judar. I hans värld är vi fiender som vill utplåna allt judiskt och låta terrorister ta över. Vi går vidare upp till den gata där skolbarn och lärare vid den palestinska Cordobaskolan nästan dagligen blir attackerade av bosättare. Många av dem är barn, som spottar, kastar sten och skriker glåpord åt
palestinierna. Att slå följe med skolbarnen och lärarna är en av de viktigaste uppgifterna för mina följeslagarkollegor i Hebronteamet.
 
 
         
Yehuda Shaul och ekumeniska Cordoba till vänster och bosättningen Beit 
följeslagare framför Baroch Hadassah på andra sidan gatan. Foto: Magne 
Goldsteins grav. 1994 gick Hestness
Goldstein in en moské i Hebron, 
sköt ihjäl 29 palestinier och sårade 
120. Han hyllas idag som en hjälte 
av stadens bosättare. Foto: Johanna Wallin 
 
 
Soldatlivet förändrade Yehuda för all framtid. Hans syn på rätt och fel var inte längre densamma och han
blev så avtrubbad att han till slut upplevde skjutandet som ett dataspel.
 ”Efter någon månad kände jag ingenting.” säger han och berättar om de olika uppdrag han hade under tiden som soldat, det ena värre än det andra. ”Show presence”, visa närvaro, var en vanlig order. Det kunde innebära alltifrån att patrullera gator om nätterna och massakrera bilar längs med vägen till att kasta handgranater in i bostadsområden. Yehudas enhet
brukade gå in i palestinska hem om nätterna och vidare genom väggen till nästa hus, sedan nästa, och nästa. För
dem var det logiskt; om någon gömde sig skulle han eller hon knappast stanna i det första huset och om soldaterna använde dörrarna kunde de bli beskjutna. Så de demolerade hus efter hus tills det bara fanns ruiner kvar. Yehuda menar att rädsla inte är vad de flesta soldater känner, utan spänning när adrenalinet stiger. Fingret på avtryckaren är inte ett uttryck för rädsla i första hand. Att döda någon innebär status, ett X på maskingeväret talar om att du är en riktig soldat, en riktig man. 
 Yehuda säger att han har tagit oss med till Hebron som ett sätt att tacka oss för det arbete vi utför: ”Ni har lämnat era liv, era familjer och vänner för att komma hit och engagera er i vår fruktansvärda konflikt. Jag
beundrar och respekterar det.” Samma tacksamhet möter vi från palestinier dagligen och det känns väldigt fint att nu höra det från en israel, tillika en före detta soldat. 
 
 
New Profile
New Profile är en feministisk organisation som arbetar mot militariseringen av det israeliska samhället. Vi
träffar Ruth Hiller, en av New Profiles grundare, som berättar om hur hon kom att välja en väg som är
mycket annorlunda än majoriteten av den israeliska befolkningens. 
 Ruth kom till Israel från USA när hon var 17 år och blev genast förälskad i det nya land som Israel var då.
Kibbutzlivet, socialismen och kollektivismen framstod som mycket romantiskt för en naiv sjuttonåring. Men
kollektivismen innebar också indoktrinering och militarisering av varje enskild individ. Ruth såg det och
upplevde det efterhand som ett problem, men det var först när hennes 15-årige son deklarerade att han var
pacifist som Ruths liv förändrades radikalt. Hon var rädd och förtvivlad eftersom hon visste vilka konsekvenser sonens vägran att göra militärtjänst skulle få. Hon började engagera sig politiskt, lärde sig mer om feminism och pacifism och ordnade diskussioner om rätten att vägra värnplikt av samvetsskäl, ett dittills närmast okänt begrepp i Israel. Ruths engagemang störde hennes grannar och vänner som ständigt ifrågasatte hennes åsikter eller helt enkelt slutade umgås med henne. Ruth kämpade på och bildade tillsammans med ett femtiotal andra aktivister organisationen New Profile. Namnet anspelar dels på de israeliska militära klassificeringarna, ”profiles”, New Profile verkar för att CO, Consciencious Objection, ska bli erkänd som en ny profil, dels den nya samhällsprofil som organisationen vill skapa, en profil som inte baseras på militarism utan på fredlig samexistens. 
 Ruth Hiller förklarar att militariseringen av Israel inte bara gäller arméns centrala plats i samhället. Det handlar om ett land som har utvecklat militära strukturer som är så genomgripande att de blivit osynliga för många av dess medborgare. New Profile är inte emot armén som sådan, utan vänder sig emot att det civila samhället har blivit militariserat. Gator och offentliga platser har fått namn efter berömda generaler. Eliten i alla samhällets delar, politik, näringsliv och så vidare, har eller har haft höga positioner inom armén. Nästan alla industrier är på ett eller annat sätt sammanlänkade med militären. Nationella helgdagar framhåller strid, kamp och seger, inte förhandlingslösningar och fred. Ett av fem israeliska hushåll har minst ett vapen hemma och vapen har blivit ett vardagligt inslag i stadsbilden. Överallt finns soldater, poliser och beväpnade
säkerhetsmän; på gatorna, på daghemmen, i skolorna, på restaurangerna och biograferna och i affärerna. Ruth Hiller menar att militära strukturer verkar genom hela barndomen för att förvandla israeliska barn till soldater, och ger dem förutsättningar att som 18-åringar fälla ner skygglapparna och utföra handlingar som i deras vardagsliv skulle vara omöjliga. Den tappre soldaten har blivit ett nationellt ideal, särskilt för män, och alltifrån barnböcker till TV- och tidningsreklam betonar soldatens hjältestatus. Vi får se ett otal reklambilder på unga män med en dyrkande kvinna bakom sig och en god mor som väntar därhemma med sonens favoriträtter. Ruth läser också upp ett citat taget ur en skolbok där en pojke i första klass beskriver
vad en israel är för honom: ” An Israeli is someone like me, someone who goes to first grade and waits to
go into the army. “ 
 
 
 
 
Ruth Hiller framför en israelisk reklambild. 
Foto: Johanna Wallin 
 
New Profile kallar sitt arbetssätt subversivt, de är inte ute på gatorna och demonstrerar eller skriver
debattartiklar, utan vill förändra samhället från rötterna genom att prata med människor. De ordnar möten
och sommarläger för framför allt ungdomar som överväger att gå in i militären. New Profile vill visa
israeliska tonåringar att det finns en annan väg, då det inte existerar någon offentlig information om att
vägra värnplikt av etiska skäl. För Ruth tog det tre rättegångar och sex år av sömnlösa nätter att få sonen
förklarad som ”olämplig för militärtjänst” och befriad från militärtjänsten. 
Ruth Hiller framhåller att så kallade ”refusers” är mer än värnpliktsvägrare. Att vägra bli soldat är att vägra bli
en fiende till palestinier och till sitt eget samhälle.

Women in black
Women in Black startade 1988 i Israel men finns idag över hela världen. Det är en feministisk rörelse som
har olika fokus beroende på vilket land de verkar i, men utgångspunkten är att arbeta för en rättvis fred och
mot orättvisor, krig och andra former av våld.
 Ursprunget till nätverket var den första Intifadan, det palestinska upproret, som bröt ut tjugo år efter att Israel inledde ockupationen av Västbanken och Gaza. Israeliska kvinnor började ordna manifestationer mot ockupationen vid vägkorsningar runtom i landet. Många Women in Blackgrupper tog kontakt med palestinska kvinnor och började samarbeta med dem på olika sätt. År 2001 bad Women in Black i Israel och Palestina andra länders grupper att anordna demonstrationer mot Israels ockupation. Minst etthundrafemtio grupper runtom i världen svarade, däribland Sverige, och Women in Black beräknar att tiotusen kvinnor på alla kontinenter deltog i de två manifestationer som anordnades under året.
 Vi följer med Gila Svirsky på en Women in Blackmanifestation vid en tätt trafikerad gatukorsning i västra
Jerusalem. Varje fredag klockan ett på eftermiddagen i snart tjugo år, har Women in Black stått här för att visa sitt motstånd mot Israels ockupation av Västbanken och Gaza. Vi är drygt fyrtiofem personer, alla klädda i svart. Vi står tysta och håller handformade, svarta plakat med texten "Stoppa ockupationen" på hebreiska, arabiska och engelska.  Förbipasserande trafikanter ropar: ”förrädare,” och andra hotfulla glåpord åt kvinnorna. Jag förundras över hur något så fridfullt som en grupp kvinnor, de flesta i övre medelåldern, som står tysta och stilla i svarta kläder, kan väcka sådan vrede, men Women in Black utgör en provokation i Israel där medborgarna förväntas sluta upp i kampen mot fienden. Att som Women in Black protestera mot det egna landets politik betraktas som ett svek av många landsmän.
 
 Women in Black, västra Jerusalem. Foto: Johanna Wallin

 
Coalition of Women for Peace
Women in Black ingår liksom New Profile i Coalition of Women for Peace, ett nätverk av nio
 israeliska kvinnoorganisationer som alla arbetar för en rättvis fred i Israel och Palestina och för att
stärka demokratin i Israel. Koalitionen arrangerar kampanjer, demonstrationer och andra former av
 påverkansarbete. Coalition of Woman for Peace har följande krav vad gäller Israels ockupation av
 de palestinska områdena.
 - Ett slut på ockupationen.
 - Att kvinnor får delta fullt ut i fredsförhandlingar mellan Israel och ett framtida Palestina. 
- Att staten Palestina bildas enligt 1967 års gränser. 
- Att Jerusalem erkänns som en delad huvudstad för Israel och Palestina. 
- Att Israel tar sitt ansvar för konsekvenserna av det första israelisk-arabiska kriget 1948 och i
samarbete med Palestina hittar en rättvis lösning för de palestinska flyktingarna. 
När det gäller det israeliska samhället kräver Coalition of Women for Peace: 
- Jämlikhet och rättvisa för alla palestinska medborgare i Israel. 
- Ett avvecklande av militarismen som genomsyrar det israeliska samhället. 
- Jämställdhet mellan alla israeliska medborgare.
- Social och ekonomisk rättvisa för Israels medborgare och integration i regionen för att säkra
 hållbar fred.