Skördningen av oliver i Yanoun | Fria.Nu

LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Reportage
Jonas Ström

  • Äldre kvinnor klättrar vigt högt upp i olivträden, på marken dukas picknick upp med bröd och ost och barnen leker tafatt mellan träden
Läsarnas Fria

Skördningen av oliver i Yanoun

Jonas Ström, som befunnit sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, har rapporterat för LFT om sin vistelse i en serie resebrev. Här kommer en sista betraktelse från hans resa.

Det är mitten av oktober och i Palestina förbereder man sig för årets olivskörd. Alla dessa olivträd som likt ett nervsystem slingrar sig genom det bergiga Palestina och formar det vackra steniga landskapet, ska nu plockas på några få veckor. Olivträden och dess oliver som först av allt är basen i en livsviktig inkomstkälla för en stor del av befolkningen har också en symbolisk betydelse, de har under historiens gång blivit en del av den kulturella identiteten för palestinierna. Man lever av oliverna, man äter dem, man använder oljan till matlagning och för tillverkning av tvål, man plockar dem med sin familj och sina vänner. Att plocka oliver är, lär jag mig senare, mer än ett arbete. Det är en social händelse, ett hårt arbete i formen av en familjeutflykt med sina nära och kära. Nabeeh Aldeeb, ägare till hundratals olivträd precis söder om Yanoun på nordöstra Västbanken, uttrycker det på sitt sätt: ”Ett olivträd är som ett barn, det behöver vård varje dag”.

Kanske är det Nabeehs knaggliga engelska som gör att jag uppfattar det han säger som lite väl melodramatiskt, kanske är det bara helt sant. I vilket fall kan han inte längre gå till alla sina träd varje dag. Han kan inte vårda dem som han vill, inte plöja marken mellan träden eller klippa bort de små skotten. Han kan inte göra det som alltid gjorts och skulle behöva göras för att få de bästa och flesta oliverna. För att få tillgång till alla de träd som ligger nära en bosättning behövs i dag tillstånd från israeliska militären. Och det ges endast vid skördetiden. Runt Yanoun fick man i år tillstånd för fyra dagar. Alla säger att det inte räcker, men det är likväl det man får.

Vi träffar Rashid, Yanouns borgmästare, tidigt på morgonen. Hans fru Wafa bjuder oss på sött te, det te man som svensk från början kan ha svårt för men som man efter några veckor blivit beroende av och lärt sig att älska. Vi dricker samtidigt som vi småpratar om skörden som börjar på allvar i dag, den första dagen med tillstånd att gå till det område där en stor del av byns olivträd ligger. Man märker på Rashid att han är uppspelt, han kliar sig i skägget och skrattar och ser orolig ut om vartannat. Det ska såklart bli kul att för en gångs skull få åka till sin åkermark samtidigt som det är frustrerande att bara kunna åka dit en gång om året och då endast i sällskap av den israeliska armén. Dessutom vet Rashid av erfarenhet att dessa veckor alltid är stökiga med mycket konfrontationer och inte sällan våldsamma sammandrabbningar.

Vi åker ner till det som blivit något av den förbjudna dalen nedanför byn, där man aldrig annars får vara. En plats vi spanat ut över så många gånger men aldrig fått gå ner till. I fyra dagar ska nu den israeliska arméns närvaro garantera bybornas säkerhet. På fyra dagar ska allt hinnas med, och på fyra dagar ska en stor del av den årliga inkomsten inbringas.

Det går snabbt att komma in i olivskördens rytm och känsla, det relativt tunga och svettiga arbetet kombineras med mycket skämt och skratt, god mat och konstant diskuterande. Äldre kvinnor klättrar vigt högt upp i olivträden, på marken dukas picknick upp med bröd och ost och barnen leker tafatt mellan träden. Det smattrar behagfullt av oliverna som faller ner på presenningarna under träden. Man får snabbt en känsla för vad som gör en olivskörd så speciell. Speciell på flera sätt.

För runt oss cirkulerar nervöst israeliska arméfordon, polisjeepar och bosättarpickups. Kontrasten är slående, kanske är en bra liknelse att försöka föreställa sig en pittoresk familjepicknick på ett militärt skjutfält. Ibland stannar ett av fordonen till, ropar på någon, kollar deras ID-kort eller ber dem att lämna en del av området. Vi som inte är palestinier blir oftast lämnade ifred men även vi får svara på frågor. Vad gör ni här, var bor ni, eller bara: vad har ni här att göra?

Vi svarar diplomatiskt att vi bara vill hjälpa till med olivskörden. Det räcker oftast, men inte till slut. Först är vi tvungna att lämna den delen av dalen där de flesta olivträden finns, också det område som råkar vara närmast bosättningen. Alltså där vi behövs som mest. Vi fortsätter att plocka. Efter lunch kommer en beväpnad bosättare i sällskap med några soldater fram till oss och vi blir beordrade att lämna området. Den beväpnade bosättaren är upprörd, han gestikulerar yvigt och pratar högt. De palestinska familjerna blir tvingade att flytta sig några hundra meter bort, fast de inte plockat klart, och fast de har tillstånd av den israeliska militären att få göra det. Tillståndet är plötsligt inget värt. Tillståndet som berättigade dem att fyra dagar om året få tillgång till sina olivträd har helt plötsligt inget värde.

Frågan är vad som är mest absurt: att en enda civil israelisk man kan bestämma hur den israeliska militären ska göra sitt jobb eller det faktum att det tillstånd som utfärdats av den israeliska militären plötsligt inte gäller, för att den israeliska militären säger det, helt utan orsak. Och kanske är det just absurditeter som dessa som bäst definierar Israels miltärockupation av det palestinska området. En palestinier är alltid en militärorder från att inte veta vad som gäller.

Annons

Rekommenderade artiklar

Vilken framtid väntar Peru?

Reportage

Efter decennier av orättvisor och fattigdom verkar befolkningen i Peru ha tröttnat. De sociala klyftorna är fortsatt stora trots regeringens vallöften år 2006. Mycket tyder nu på att den slumrande maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso har vaknat till liv. Men om landet går mot nya inbördeskrig eller en fredlig lösning är ovisst.

Läsarnas Fria

Swedbanks presidentkandidat: ”Vi måste koncentrera makten”

Reportage

Den ukrainske bankmannen Sergei Tigipkos affärer med Swedbank gav en ”goodwill” på 4,5 miljarder. Swedbank fick en del kritik för det. Nu satsar Tigipko pengarna på att bli landets president. Han säger sig fokusera 100 procent på politiken, men sitter kvar i Swedbanks styrelse. Så vad vill han göra med Ukraina? En hel del visar det sig.

Läsarnas Fria

Och du som trodde att du hade kontrollen

Reportage

När du tror att du slappar i tv-soffan blir du egentligen matad med en färdigförpackad världsbild. Tv:n har blivit elitens främsta instrument för att kontrollera massorna. Michael Delavante redovisar sin syn på etermediets makt.

Läsarnas Fria

Svårt bedriva fredsarbete – i gränslandet mellan Israel och Palestina

Reportage

Kibbutz Metzer startade som ett marxistiskt projekt och ligger i gränslandet mellan Israel och Västbanken, palestinskt land ockuperat av Israel. Kibbutzen har utsatts för ett tragiskt terrordåd, men arbetar numera med olika projekt för israelisk-palestinsk samexistens. I ett framtida fredsavtal kan man tänka sig att flytta kibbutzen till förmån för en palestins stat.

Läsarnas Fria

© 2021 Fria.Nu