'Den ökända thailändska trafikstockningen är ett tecken på att landet återgår till normaltillstånd.' Detta rapporterade BBC och andra medier i väst endast två dagar efter att en militärkupp störtade landets demokratiskt valda regering.
Tröstlösa trafikstockningar är vanligt förekommande i Thailand. Militärkupper likaså. Landets 78-årige kung Bhumibol Adulyadej har genomlevt 18 av dem och har samtidigt lyckats bevara en aura av moralisk överlägsenhet. Kung Bhumibol är världens längst regerande monark och vördas som en halvgud av de flesta thailandare. Han har gett sitt stöd till kuppmakarna som drev bort den valda regeringen och kastade ut landets författning.
Två timmar innan premiärminister Thaksin Shinawatra skulle tala till FN:s generalförsamling i New York den 19 september inleddes kuppen i Bangkok. Militären ockuperade strategiskt viktiga ställningar i huvudstaden, stängde ner radio- och tv-stationer och började sända patriotiska sånger och bilder på kungen. Militärens uniformer pryddes med gult - monarkens färg.
I en kunglig order förklarade kungen att kuppmakarnas ledare, general Sondhi Boonyaratglin, utsetts till ledare för en övergångsregering. Eftersom all kritik av kungen är olaglig syntes inga protester till i Bangkok eller på landsbygden där Thaksin har sin väljarbas.

Premiärministern hade retat upp eliten och medelklassen ett bra tag innan kuppen. Thaksin, som anses vara landets rikaste man, hade en osannolik bundsförvant i landets enorma underklass. Han tog fattigdomsbekämpningen på allvar och påbörjade en rad sociala reformer i de fattigast delarna av landet. I gengäld blev hans parti väldigt populärt på landsbygden och har vunnit tre val sedan 2001.
Men det var pragmatism, inte välgörenhet eller en strävan efter rättvisa, som präglade Thaksins politik. Målet med att förbättra villkoren för landets fattiga majoritet var att öka konsumtionen och stärka landets konkurrenskraft. Detta visade sig dock vara för mycket för landets elit som, likt de flesta länderna i Sydostasien, vill upprätthålla den enorma sociala klyftan mellan dem själva och de fattiga massorna och motsätter sig varje försök att införa ett mer jämnlikt samhälle.
Thaksin kan knappast kallas för en människorättskämpe eller demokratiförespråkare. Han har fått utstå skarp kritik från människorättsorganisationer bland annat för sin brutala reaktion på muslimska uppror i landets södra provinser och sin drogbekämpningskampanj som har innefattat en massaker av fler än
2 000 personer i polisaktioner som har beskrivits som utomrättsliga avrättningar. Thaksins regering har anklagats för omfattande korruption och nepotism. Korruption har dock präglat de flesta regingar som föregick Thaksins och så gott som alla sydostasiatiska regeringar.

Det är ett outtalat men självklart faktum att Thaksin störtades på grund av en intressekonflikt med den traditionella och feodala eliten. Han var en modern aggressiv affärsman, en hänsynslös pamp som inte tvekade att sätta sin egen strävan efter rikedom över den traditionella och hopplöst vertikala maktkulturen.
Men oavsett alla Thaksinregeringens brister borde han ha fått sitta kvar vid makten och ställas mot oppositionen i det kommande valet i höst. Militärkuppen är en oerhörd tillbakagång för Thailand och hela regionen. Militärjuntans löften om att ge tillbaka makten till civila institutioner inom två veckor är inget som ska bejublas. Det visar bara att militären och kungahuset anser att det är rättfärdigt att våldsamt ingripa mot en vald regering som de ogillar och sedan välvilligt tillåta spillrorna från de politiska partierna att konkurrera i val.
Kung Bhumibol har regerat över ett land som har bränt vänsteraktivister levande i oljefat, som har deltagit i hemliga och extremt brutala krig mot Laos, Kambodja och Vietnam. Och kungen är fortfarande monarken över ett land där minoriteter, det vill säga icke-thailändare, inte åtnjuter några som helst rättigheter.
Thailändare borde kräva att kungens politiska ställning och makt tydliggörs. Han borde antingen ha väldefinierade befogenheter och ansvar, eller inga politiska befogenheter alls. Ett modernt och demokratiskt land kan inte lägga sitt öde i händerna på person som inte är demokratiskt vald och som godtyckligt ingriper i styret av landet, oavsett hur mycket han vördas.

Reaktionerna på kuppen i västerländska medier har varit precis som väntat - tillrättalagda och artiga. Thailand har varit nära allierad med USA och väst i många decennier och har självmant utrotat den inhemska vänsteroppositionen samt deltagit på USA:s sida i ovannämnda krig. Just därför kan Thailand, precis som många andra klientstater, komma undan med omåttliga angrepp mot demokratin och samtidigt framhävas som relativt demokratiskt och stabilt.
Militärjuntan har redan inskränkt mötesfriheten och infört ett förbud mot att bilda nya politiska partier. Flera medlemmar i Thaksins regering har gripits och försvunnit. Medierna har ockuperats och stängts ner.
De stora förlorarna är som vanligt den fattiga majoriteten thailändare. I Thailand, precis som nästan överallt i Sydostasien, saknas det en stark politisk rörelse som är redo att representera majoritetens intressen. Thaksin erbjöd inga stora lösningar, men han försökte i alla fall att bemöta problemen och visade ett intresse för de fattigas situation. Hur pragmatiska och själviska hans intentioner än var så erbjöd han ändå mer än vad en majoritet av thailändare någonsin har fått från sin härskare. Han var en brutal, hänsynslös och korrupt premiärminister. Men han erövrade i alla fall makten via valurnan, inte gevärspipan.

Den kapitalistiska medelklassen och eliten i Bangkok säger sig nu vara upprymda. Den västerländska pressen rapporterar om en 'festlig atmosfär' på gatorna i huvudstaden. Inte att undra på; de rika stadsborna och den nya medelklassen kan behålla sina underbetalda tjänare och arbetare från de fattiga provinserna. Deras känsla av att ha en särställning och vara en del av eliten består. Allt med kungens godkännande. Och eftersom det är olagligt att kritisera monarken så är det lönlöst att hänge sig åt självrannsakan eller tvivel.
Demokratin har våldtagits ännu en gång. Länge leve kungen!

(Översättning av Martin Holmquist)