Fria.Nu

”Öppna ett nostalgiforum i Stockholm”

I Stockholm saknas ett forum som uppmärksammar skådespelare, artister, filmare och andra kulturutövare ur ett minnesperspektiv. Dansmuseets populära utställning om Birgit Nilsson visar att det finns ett behov, skriver Patrik Grive.

Nostalgiforum

2006 firade Sveriges television femtio år, något som uppmärksammades under hela året genom en rad olika program. Sveriges television har genom åren producerat en mängd program som av olika anledningar gjort avtryck hos svenska folket. Något som bidragit till detta är förstås att SVT fram till sent åttiotal var ensam aktör på tv-marknaden i Sverige. På senare år har utgivningen av äldre dvd-material närmast exploderat och utgivningen utgör en väsentlig del av det totala utbudet. SVT var fram till för några år sedan relativt sparsamma i sin utgivning av äldre produktioner, men har nu, vid sidan av aktuella titlar, kommit igång på allvar.

Att tv- och filmbolag kan göra stora ekonomiska vinster på människors nostalgi är alltså något marknaden upptäckt. Och för ovanlighetens skull har kulturen här funnit en form där den förmår vara kommersiell.

I Stockholm saknas ett publikt forum som uppmärksammar skådespelare, artister, filmare och andra kulturutövare, även om undantag förekommer. Exempelvis hade Nordiska museet för något år sedan en mindre Abbautställning som blev en stor framgång. Millesgården har vid olika tillfällen haft stora publiktillströmningar då man ställt ut Elsa Beskow, John Bauer och Einar Norelius. Gemensamt för dessa konstnärer är att de nått en stor publik, under mycket långa perioder. Samma namnkunnighet gäller emellertid för flera andra kulturpersoner, men utställningar om dessa är som sagt ovanliga. Samtidigt tror jag att många kända personligheter har stora möjligheter att intressera.

Vad jag önskar mig är ett forum som uppmärksammar svenska kulturpersonligheter ur ett minnesperspektiv. Detta skulle inbjuda till möten över generationsgränser, samtidigt som det skulle gagna det gemensamma svenska minnet.

Framgångsrika exempel i denna anda är bland annat Seriegalleriets utställningar med Per Åhlins respektive Sven Hemmels originalillustrationer till Karl-Bertil Jonssons julafton respektive Ture Sventon. Även Dansmuseets minnesutställning om Birgit Nilsson blev en stor publik framgång. Även om den idé jag förespråkar inte i första hand handlar om att, som i Seriegalleriets fall, sälja originalmaterial, har galleriets utställningar lyft fram bildminnen som är gemensamma för många svenskar, på ett sätt som jag skulle vilja se betydligt mer av.

Det finns dock väsentliga hinder för att detta ska bli verklighet. Det finns alltså inte något eget forum där detta material kan beredas plats. Men det handlar inte minst om på vilket sätt materialet ska presenteras. Många museer har problem att nå besökare med sina utställningar och stora delar av kultursektorn i Sverige kämpar för sin överlevnad. Frågan är dock om museernas traditionella sätt att arbeta är det optimala svaret på kulturens sätt att nå en publik. Mitt antagande är att producenterna av kultur också måste försöka hitta nya vägar att nå ut. Något färdigt förslag på hur detta ska gå till har jag inte, men erfarenheten indikerar att det är nödvändigt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hbt-rörelsens asylengagemang har avgörande betydelse

Sedan hbt-rörelsen betat av mål som könsneutrala äktenskap och insemination för lesbiska har de internationella frågorna hamnat mer i fokus. Under ett seminarium i måndags diskuterades hbt-personers möjligheter till asyl.

Fria Tidningen

Lång transportsträcka i väntan på spänning

Cecilia Davidsson är en produktiv författare, bibliotekskatalogen Libris ger ett tjugotal träffar, de flesta inom kategorin barn- och ungdomslitteratur. I den bok som nu är aktuell, Eskil och jag och den perfekta hämnden, har Davidsson valt en svår berättarform – som hon inte riktigt behärskar. Boken är nämligen skriven i första person med en tioårig flicka som berättare.

Stockholms Fria

Samma skolfrågor då som nu

Carin Mannheimers Lära för livet från 1977 är en dramatisering av miljön i 1970-talets svenska skola. Att se den är som att hamna mitt i vår tids skoldebatt, med sitt fokus kring disciplinära åtgärder, mobbning och klasskillnader, skriver Patrik Grive.

Stockholms Fria

Falkman gör varje roll till sin egen

Ett gott parti, som nu finns på dvd, hade kunnat bli en riktigt pinsam historia om inte Loa Falkman varit rätt man för rollen. Han har en förmåga att göra en roll till sin egen, oavsett vilken rollfigur han spelar.

Stockholms Fria

Inga hittar på Rydés senaste

Anne-Lie Rydés senaste album I hela mitt liv saknar ibland känsla och hon tycks fortfarande vara osäker i sin musikaliska inriktning, skriver Patrik Grive.

Stockholms Fria

© 2026 Fria.Nu