Egentligen skulle den här krönikan handlat om ägg, ett ämne högst aktuellt i påsktider. Men i stället slås jag av något som är aktuellt hela tiden: människans intolerans. Vi som tycker att även andra djur än människan ska ha rättigheter pratar ofta om att expandera den empatiska cirkeln. Att se utanför artgränserna och förstå att även de som inte kommunicerar som vi gör, eller ser ut som vi gör, ska ha rättigheter. Nej, inte rätt att rösta i höstens val, eller studera på högskola. Precis som en ettårig människa inte har de rättigheterna, vilket inte lämnar barnet rättslöst: även de som inte är myndiga i ordets reguljära betydelse har rätt till sitt eget liv. Rätt att slippa plågas, rätt att slippa dö för att bli mat eller kläder.

Ett urholkande av människovärdet skriker somliga när djurrätt förs på tal, och förstår inte att genom att ge fler rättigheter så blir allas rättigheter större. Sant är förvisso att om kon har rätt till sitt liv så har du inte rätt att stänga in den i en mörk ladugård och sedermera ta dess liv. Men du har fortfarande din rätt att rösta och studera på högskola. Och rätt till ditt liv.

Men i dag känns det hopplöst att tro att den empatiska cirkeln kan vidgas till att omfatta även individer av en annan art. Hur kan människosläktet, som inte ens visar dem som tillhör samma art respekt, ha känslor inför dem som är annorlunda? Inte ens inom djurrättsrörelsen sker ju allt friktionsfritt. Eller för den delen, hur kan en art, som köper andras kropp för att få utlopp för sexuella drifter förmås tycka att det inte är okej att äta en varelse av en annan art? Kommer människor, en art som spränger andra av samma art i luften, eller slår dem på käften, någonsin vakna och säga att alla varelser ska visas respekt?

Varje morgon berättar medierna om nya katastrofer. Mänskligt hat byts mot lidande och sorg. Människor köper andra människors kroppar, människobarn lämnas att dö. En hel stad hålls i skräck för en människas dåd, och när en eventuell gärningsman fångas så hänvisar man till allmänintresse och publicerar namn och bild, till gagn för ingen utom dem som inte blivit berörda.

Så varför skulle någon lyssna på mig när jag säger att låt denna påsk-en bli äggfri? När denna någon inte ens lyssnar på ett 'nej, nej, nej' från den som precis misshandlas.

Men så läser jag en notis om godhet. Om människor som delat med sig. Och så pratar jag med någon som slutat äta ägg, eller som säger sig vara beredd att byta komjölk mot soja. För kons skull. Människor som kämpar för fred och en bättre miljö, som kämpar för andras skull. Och så tänker jag att kanske är det genom att vidga den empatiska cirkeln att omfatta alla levande varelser som vi kan börja behandla varandra med respekt. Kanske hänger allt ihop, och kanske kan en början vara att inte äta ägg i påsk.