Det finns en stor frustration i Sydafrika över löften som inte infriats. Framför allt gäller det bostäder och de fattigas rätt till elektricitet och vatten. Efter tolv år med ANC vid makten borde tillgång till grundläggande nödvändigheter vara säkrad, resonerar många av dem som valt att inte rösta.
För de flesta fattiga svarta finns inget alternativ till ANC. Att rösta på nationalistpartiet är uteslutet med tanke på dess anknytning till den gamla apartheidregimen, och att stötta det marknadsliberala DA, ett till största delen vitt, färgat och indiskt parti är inte heller aktuellt. Det zulubaserade partiet Inkatha Freedom Party, IFP, har gått tillbaka ordentligt sedan 1994, då de fick 10,5 procent av rösterna. IFP fick bara cirka 7 procent av rösterna både nu och i de nationella valen för två år sedan. Då förlorade de även sitt traditionella fäste, provinsen Kwa Zulu-Natal, till ANC.
De övriga etablerade partierna anses vara för små för att ha en chans. Nya utmaningar har dock uppstått för ANC i sociala rörelser som bildar partier på lokal nivå och företrädare ur de egna leden som ställer upp som oberoende kandidater.
I Soweto och i ett par andra områden runt Johannesburg har man kunnat rösta på Operation Khanyisa, vilket betyder 'lysa upp'. Partiet har startats av aktivister som motsätter sig privatisering och kommersialisering av grundläggande tjänster. Att illegalt återinkoppla elen åt människor som fått den avstängd då de inte klarat att betala räkningarna har varit en central strategi i den kampen, därav namnet.
I Sydafrikas informella bosättningar finns den framväxande rörelsen Shack dwellers movement. Där har kampanjen 'Inget land, inget hus, ingen röst' tagit form och rört om i vissa valkretsar ordentligt. De flesta av aktivisterna ser sig i vanliga fall som ANC-anhängare, men har denna gång valt att inte rösta.
- Om vi inte sätter press på dem nu kommer ingenting att hända. Jag lever fortfarande i en hydda, varför ska jag ge dem min röst? Men jag skulle aldrig rösta på någon annan än ANC, ingen annan kan ordna upp det här, förklarar en kvinna från Orange Farm i Johannesburgområdet.

På andra håll har missnöjet med lokalregeringen tagit sådana proportioner att områden stämplats som 'No go areas'. Uttrycket kommer från befrielsekampen mot apartheid: man gjorde kåkstäderna laglösa för regimen. Nu tillämpas taktiken av de egna, om än i betydligt mindre skala. Viljan att gå ut på gatorna och protestera lever vidare och nya organisationsformer existerar parallellt med regeringsalliansens ANC, kommunistpartiet SACP och den största fackföreningsfederationen COSATU.
Den omfattande undersökningen Taking Democracy Seriously som handlar om fackanslutnas politiska attityder visar att missnöjet med ANC har ökat på flera områden. Förväntningarna på vad partiet tros kunna åstadkomma de närmaste åren, främst vad gäller välfärdstjänster och jobbskapande, har sjunkit markant. Samtidigt är de fackanslutnas förtroende för ANC-regeringen orubbat, eller snarare stärkt. Detta kan tyckas motsägelsefullt, men partiet/befrielserörelsen har en sådan legitimitet att sydafrikanerna med största sannolikhet tålmodigt kommer att ge dem åtminstone tio år till att infria sina löften, om än inte låta dem regera ostört.