Jag börjar här, men jag vet inte var det slutar
Att interagera är att förhålla sig. På tunnelbanan vet de flesta hur man ska göra för att samåkningen med okända ska löpa friktionsfritt: man tittar inte på någon utan läser reklamaffischerna, igen. Vid stationen släpps avstigande av innan någon stiger på. I rull-trappan ställer man sig en och en så att de som vill gå fortare kan göra det. Till och med gratistidningsutdelarna har man lärt sig att förhålla sig till. En avvisande blick och en axelryckning, takten behålls. Man interagerar, man samspelar.
Och så finns det andra. Det som inte går lika enkelt. Att ha en åsikt om något som de flesta tycker annorlunda om behöver inte betyda att interaktionen med det vanliga försvåras. Men om det går stick i stäv med hela vardagen? Friktion, oundvikligen.
'Jag måste äta något. Äcklas du om jag köper en korv?' Frågan ställs med naiv oskuldsfullhet, i största välmening.
Vad ska jag svara? Att jag äcklas vid tanken på det du har på dina fötter (skinnstövlar), dina ben (yllebyxor), din kropp (dunjacka)? Att latten får mig att tänka på de djur som plågas i mjölkindustrin? Att korven du äter nyss var en kännande individ? Att jag på festen när ingen såg undersökte den snygga mattan för att se om den var gjord av får-ull? Att jag lyssnade till samtal om att kopieväskor var okej 'så länge det är riktigt skinn'? Att jag relaterar tv-kockar, fågelinfluensa, tweedmode, missväxt och varenda jävla lunch med hur många djur som plågas? Att det finns alternativ? Så jag svarar bara något anonymt och undan-svävande, utsuddande...
I min förra text skrev jag om när jag teg och jag har fått frågor om varför. Därför att jag inte vet var jag skulle börja. Och jag vet verkligen inte var det skulle sluta om jag varje gång jag tänker på det skulle säga något. När jag går in i Östermalmshallen för att köpa lunch går jag förbi likdelar, som vällustigt lagts ut till beskådan. 'Åh, det ser så gott ut' säger en. Jag vill kräkas. När någon visar sina nya stövlar vill jag gråta över kalven som offrats. När jag går in i butiken vill jag säga till den som lagt schampoflaskan i sin korg att 'Det där droppas i kaniners ögon'. När jag ser en hund som spökats ut i människokläder vill jag säga att 'Det där är en släkting till vargen, respektera'.
Så säg mig, ni som undrade varför jag var tyst: Var ska jag börja? Var ska jag sluta? Jag skriker ut min olust här, i förhoppning att det ska träffa någon. Räcker det? Jag protesterar, jag diskuterar och jag agiterar. Förstå mig rätt, jag gör det ofta, och det är viktigt. Men varje dag? Varje sekund? För det är vad som skulle krävas. Och hur går det då med interaktionen, med samspelet? Ska jag trycka upp semlorna i deras ansikte och säga 'ägg' och 'mjölk'? Ska jag vägra att gå in på restaurangen med kött på menyn och skinn på fåtöljerna? Är det rätt väg? Mår djuren bättre av det? För det är målet. Men hur klaras vägen dit?
