Hittills har det kommunistiska Vietnam omfamnat kapitalismen försiktigt för att minska klyftan mellan rika och fattiga i landet, som har 77 miljoner invånare, varav 69 procent fortfarande lever av jordbruk.

Vietnam ansökte om WTO-medlemskap 1995, och förhandlingarna började 2002. Regeringen hade hoppats att kunna bli medlemmar vid WTO:s nästa ministermöte i Hong Kong i december i år.

Den 52-årige risbonden Ninh samlar ihop skörden i två enorma korgar som hon bär på axlarna. Det är ett hårt arbete. Och när skörden är över tar hon hem det mesta av riset till sin familj. Hon säljer precis tillräckligt mycket för att betala skatten. Hon vill att hennes barn ska ha en chans att studera.

Under de senaste femton åren har Vietnam förändrat sin ekonomi, men kanske inte så mycket som USA skulle vilja. Man har öppnat upp för marknadsekonomi och lockat till sig utländska fabriker. Men USA:s administration vill att Vietnam ska avskaffa sina subventioner och sälja ut statliga företag. WTO-förhandlingarna har nu brutit samman på grund av att Vietnam hävdar att USA har kommit med nya villkor. Landets chefsförhandlare Ngo Quang Xuan sa förra helgen att USA mycket väl vet att Vietnam inte kan uppfylla de nya kraven.

Amerikanerna ser det annorlunda.

Men en del bedömare menar att de förändringar som USA kräver hotar att undergräva en av världens mest framgångsrika kampanjer för att minska fattigdomen. Biståndsorganisationen Oxfam rapporterar att Vietnam lyckades halvera andelen fattiga mellan 1993 och 2002.

Steve Price-Thomas, Oxfams talesman i Hanoi, liknar inträdet i WTO vid att hoppa ner i en forsande flod i mörkret, utan paddel.

Oxfam menar att Vietnam borde gå med i WTO på sina egna villkor. En långsam övergång till marknadsekonomi har hjälpt Vietnam att bli världens näst största risexportör och Oxfam oroar sig för att landets risbönder kan drabbas hårt om Vietnam inte kan skydda dem efter ett eventuellt WTO-medlemskap.