Ärendet dök upp med nedslagen blick och mängder av illa dold frustration. När han lämnade oss var blicken om möjligt ännu mera fastnaglad vid det hårda och det mörka. Men däremellan, så sent som i augusti i år, strålade Ärendet. Han var beredd att kämpa.

Ingen har mera än Ärendet lockat fram min ilska. I maj i år kunde vi tillsammans skratta gott åt det stora utbrottet för dryga tre år sedan. Ingen av oss kom längre ihåg vad detta handlade om, men allt har bidragit till att skapa ett kitt mellan oss.

Ärendets stora handikapp är att den möjliga tiden för koncentration är kort. När undervisningen är handfast kan Ärendets uppmärksamhet och engagemang bli riktigt rejält långt. Han har exempelvis en utpräglad förmåga att omedelbart förstå hur teknik fungerar. Ärendet är killen som aldrig kommer att behöva en bruksanvisning för att sätta ihop en IKEA-möbel.

Ärendet är inte dum, långt därifrån. Han är mycket medveten i samhällsfrågor och var en stöttepelare när vi försökte förstå hur vår värld fungerar. Det var inte förvånande att han valdes till klassens representant i elevrådet. Men allt detta skedde före september månad i år.

Under den gångna vårterminen, när Ärendet gick i nian, förvånade han sig själv med att i de nationella proven i matematik vara en ynka poäng från betyget Väl Godkänd. Än mer förvånad blev han nog när jag efter lektionen ”skällde ut” honom för att han hade en så usel självbild.

Dagen efter skolavslutningen hade Ärendet, hans pappa och jag ett möte. Ärendet kunde då, med en blick som jag aldrig kommer att glömma, redogöra för sina ambitioner att gå ett extra år på vår skola, alltså ett tionde år. Målet var tydligt. Ärendet skulle läsa upp betygen i svenska och engelska för att komma in på den noga utvalda praktiska gymnasieutbildningen. Detta var innan stadsdelsförvaltningen, skollagen och Skolverket satte sina massiva stockar i Ärendets hjul.

Den innevarande höstterminen hade nätt och jämt inletts när den aktuella stadsdelsförvaltningen lät meddela att Ärendet inte hade rätten att gå ett tionde år i vår skola. Varför? Jo, samtidigt som detta extra grundskoleår i massmedia utmålas som en pedagogisk fullträff ska skollagen tydligen tolkas som att detta endast gäller för kommunala skolor. För två år sedan fullgjorde en annan elev från samma stadsdel sitt extraår på vår skola. Slutresultatet för honom blev att han kom in på sitt gymnasium samtidigt som extraårets praktikdel öppnade vägen för feriejobb allt sedan dess. Men då var lagens diskriminerande innehåll ännu inte bekant för stadsdelsförvaltningen.

Redan i augusti ansökte jag hos stadsdelsnämnden om att Ärendet ändå skulle få sin skolpeng. Jag erbjöd mig att personligen tala för Ärendets sak. Men efter nya skrivelser, mail och telefonsamtal fick Ärendet alltså stadsdelsförvaltningens dom den 19 oktober. Jag blev aldrig kallad till något möte och vet inte ens om Ärendet någonsin blev till ett ärende i den politiska nämnden.

För att inte i onödan oroa Ärendet behöll jag länge den vilsna dialogen för mig själv. Det var först när studiebidraget inte utbetalades i september som jag berättade om ärendet för Ärendet. Då dog Ärendets ögon. I detta skede tog jag kontakt med Skolverket, den myndighet som är satt att vårda vårt Skolsverige. Kontakten verkade inledningsvis lovande. Skollagen kunde visserligen tolkas till friskoleelevers nackdel, men det borde finnas kreativa möjligheter för Ärendet att fullgöra sin ambition.

Men det blev precis tvärt om. Skolverkets paragrafrytteri segrade. Visst är skollagen olyckligt formulerad, men lagen gäller. Faktiskt råkade det bli på det viset att en inspektör tog kontakt med skolan just den 19 oktober för att försäkra sig om att Ärendet inte längre gick kvar. Ärendet hade slutgiltigt förvandlats till ett lagbrott.

Jag är cyklist. I min hemmamiljö finns en cykelhandlare vars tonårsbarnbarn även han misslyckades i sin skola, men oj vilken tillgång detta barnbarn har blivit i sin nya verklighet som affärsman. För vi har ju skilda gåvor. Cykelhandlarens barnbarn hade den lyckliga gåvan att ha rätt farfar. Är det detta som krävs? Att komma från rätt familj. Att leva i rätt stadsdel. Att gå i rätt skola.

Som friskoleansvarig förutsätter jag att skollagen ska ge elever samma möjligheter oavsett skolform. Som pedagog förutsätter jag att Skolverket entydigt iklär sig det civilkurage som innebär att man slåss för att ”låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. (Hämtat från läroplanens första stycke). Som medborgare förutsätter jag att kommuner och stadsdelsnämnder slutar att spela svartepetter om de resurser som krävs för att vägleda barn till vuxna. Som medmänniska kommer jag även fortsättningsvis att efter bästa förmåga försöka ge namn och värdighet åt Ärendet.

Pedagogiskt ansvarig på Waldorfskolan Grenkvist

En del behöver ett extraår i grundskolan för att komma in på gymnasiet. Läraren Lars Josefsson skriver om en elev som nekas ett tionde år i grundskolan.

Foto: Maja Jakobsson/SCANPIX