Nej, jag överdriver lite - riktigt så innehållslöst är inte mitt liv. Men visst har tevesporten betytt en hel del för mig - och mest när jag var barn. När jag var i elvaårsåldern hände det ofta att jag efter en match på teve kände för att gå ut och lira fotboll. Uppenbarligen var det inte bara jag som kände behovet utan ofta kunde ett helt gäng samlas ute på gården mellan hyreshusen.

Så det var bara att dela upp och spela tvåmål.

Numera är allt annorlunda. Nu händer det aldrig att jag sticker ut för att sporta bara för att jag sett något på teve. Och inte ser jag några andra medelålders gubbar göra det heller. Även samhället har förändrats:

barnen tycks inte spela mycket annat än på förprogrammerade träningstider med klubben. Kanske kan tevesport inspirera barn att gå med i en idrottsförening, men det är i så fall ett större steg än att gå ut och spon-tanspela på gården.

Att titta på teve tycks alltså inte bidra särskilt mycket till eget idrottande. Det kan istället vara riktigt hälsovådligt. Inför friidrotts-VM varnade näringsfysiolog Fredrik Paulún om mästerskapens effekter på folkhälsan. För när vi bänkar oss framför teveapparaterna tar vi fram läsk, öl och snacks och förstärker de negativa matvanor som vi ofta har.

Dessutom aktiverar tevetittande belöningssystem i hjärnan precis som de onyttigheter som man äter.

Denna kombination kan vara förödande, menar Paulún. Situationen är redan bekymmersam med

40 procent överviktiga i befolkningen och med

närmare 10 procent som har en riskkonsumtion av alkohol.

Och att det finns ett samband mellan tevetittande och övervikt hos barn visas av flera vetenskapliga studier. Samma tycks gälla även för vuxna tevetittare. Ju mer en person sitter framför teven desto mer växer kaggen.

Även jag känner igen mig i det här med att äta och dricka onyttigheter framför teven. Det är vanligt att jag plockar fram något slags snacks när det är dags för ett evenemang. Och ibland vill jag skölja ner det med något gott - till exempel läsk.

Om man som jag är sportintresserad är det en njutning att se fram emot ett evenemang och att sedan sätta sig för att beskåda det. Men ofta funderar jag på vad sporttittandet egentligen ger mig. Det är ytterst tveksamt om jag kan lära mig något nytt, och särskilt lycklig blir jag knappast heller - inte ens när mina favoriter vinner. Det jag känner då är nog i första hand lättnad.

Det handlar nog mycket om lättja - att inte orka engagera sig för något som ger mer, men som också kräver något av en. Kanske har det att göra med den inrutade tillvaron för en heltidsarbetande löneslav.

Vad kan man göra då? För min egen del kan ett steg på vägen vara att åtminstone skära ned på läsken och snacksen framför teven. Att radikalt minska på tevetittandet går nog inte - inte den här årstiden i alla fall.