Ingen gråter över Stinas kyckling
Att vara selektiv är en överlevnadsstrategi. Så långt är jag med. Om man inte sållar så blir det för mycket. Det jag inte hajar är varför det alltid är det som är viktigt på riktigt som får stryka på foten. 'Kungen har krockat i Norrköping' ropar löpsedlarna. Tittar man i den finstilta högermarginalen får man veta att det även skett en flygkrasch i Peru, att situationen i Niger blir värre varje dag, att självmordsbombare skadade fem, att svält och död, fattigdom och elände är vardag för en massa människor.
Att varje dag är präglad av tristess, lidande och död för en massa djur rapporteras inte ens i högermarginalen. Och en djurrättsrelaterad nyhet hamnar i vänsterkryss nästan bara vid tre tillfällen. När det sker så långt bort att det inte verkar beröra. Man pekar finger och säger 'I Kina, där flår de minsann björnar levande' och blundar sedan tacksamt för det faktum att det är du - när du köper en jacka med pälskrage - som bidrar till detta.
Den andra möjligheten för en djurrättsnyhet att hamna i vänsterkryss - eller över huvud taget bli en nyhet - är när det går att ge det drabbade djuret ett ansikte. Det var tio år sedan, men alla minns flodhästen Nelson. Sverige i landssorg. Över en djurindivid som hade det svårt. Inte över de 75 miljoner djurindivider som varje år dödas för att bli mat. Ingen gråter över Stinas kyckling.
Det tredje sättet för ordet djurrätt att få nyhetsvärde är när det skett en civil olydnadsaktion. En fritagning av hönor, eller ett utsläpp av minkar. Och så blir samhället kollektivt selektivt igen och avfärdar alla som arbetar för veganism som tokstollar, och fortsätter att lugnt tugga sina leverpastejmackor. Så blockar man ut att vegan inte ens behöver vara detsamma som djurrättsaktivist. Och att djurrättsaktivist inte är detsamma som brottsling. Så kan livet gå sin gilla gång.
Djurrätten sätts helt åt sidan när människor kan påverkas. Vem bryr sig om situationen för de fåglar som drabbats av fågelinfluensan? Ner med dem i säcken bara. Bränn, bränn, bränn. Att det är levande individer väljer man att bortse från.
Man tror på den rapport som för tio år sedan berättade att källsortering ännu inte funkade som det var tänkt. Man skakar på huvudet, men fortsätter inte lyssna. Och så hör man inte alla rapporter som berättar att så är det inte längre, och slänger papperet och bananskalet i samma kärl. Samtidigt som man innerst inne vet att världen är på väg åt helvete och det är nåt som bara du och jag kan ändra på.
Och så förfäras man över en artikel där hundvalpar används som drogkurirer (knarket sys in i deras magar), att andra hundar används som levande bete vid hajfiske, att en häst stått i skit upp till hasorna och måste avlivas. Och så vidare. Gulliga djur med ansikte. Men att strukturen i samhället måste förändras blundar man för. Äter sin 'delfinsäkra' tonfisk och fortsätter att läsa om den rökande schimpansen, om tuttförstoringar, om dokusåpatrams, om ytligheter som är förfärliga men förståeliga.
Utblockning behövs inte, för trots att de har namn och ansikten - hundvalparna eller kungen - så är den inte nåt som du behöver ta tag i. Och så tillagar du din Stinas kyckling, och äter den framför teven.
